Men hur regeringen kommer att se ut är ändå en öppen fråga. Merkels parti, Kristdemokraterna, CDU, leder klart i alla opinionsundersökningar. Huvudkonkurrenten, Socialdemokraterna, SPD, fick ett lyft i opinionen i våras men har därefter stadigt tappat mark.
Eftersom CDU och SPD regerar i koalition med varandra har det varit svårt för SPD:s kanslerskandidat Martin Schulz att hitta en egen linje. Och Tysklands ekonomi står stark vilket gynnar Merkel och CDU.
Merkel tycks ha övervunnit det misstroende som växte fram efter flyktingkrisen 2015. Hon uppfattas som en garant för kompetens och stabilitet och har dessutom fått en allt viktigare internationell roll. Hon och Frankrikes nye president Emmanuel Macron framstår som en gemensam europeisk motvikt till Trumpadministrationen i USA. En seger för Martin Schulz skulle knappast betyda någon stor skillnad i sak, men det hjälper tydligen inte SPD.
Men utan egen majoritet behöver Merkel ändå samarbeta. Många tyskar skulle helst se en fortsättning på den nuvarande koalitionen. Men det tycks vara något med Merkel som gör att den som går i koalition med henne alltid förlorar stöd, medan hennes eget parti vinner. I förra förbundsdagsvalet var det liberalerna, FDP, som förlorade så mycket att de föll ur förbundsdagen. I år är det alltså SPD som har problem.
Nu väntas FDP göra ett bra val och komma tillbaka i rikspolitiken. Men tvekan inför en ny koalition med CDU är förmodligen stor. Detsamma gäller för SPD. Också De Gröna är en tänkbar koalitionspartner, men väntas tappa mark i valet. Och de två återstående partierna, högerextrema Alternative für Deutschland, AfD, och Vänstern, Die Linke, är otänkbara, även om Die Linke faktiskt ingår i den lokala regeringskoalitionen i Berlin, med SPD och De Gröna.
AfD är det första exemplet efter andra världskriget på att ett extremhögerparti kan göra sig gällande både i delstaterna och i tysk rikspolitik. Partiet var från början en proteströrelse mot euron men har tagits över av allt mer extrema krafter. Obehagligt nog har denna utveckling snarast ökat stödet, även om det alltjämt är begränsat.
Och Die Linke är, trots försök att framstå annorlunda, delvis en fortsättning på det gamla östtyska kommunistpartiet. I dag fungerar det som ett slags populistparti till vänster. Framgångar för endera – eller båda – dessa partier kan tvinga fram en fortsättning på dagens koalition, eller samarbete av något helt annat slag.
Ändå framstår Tyskland, trots osäkerheten i regeringsfrågan, som ett stabilt centrum för hela EU. Extremhögern finns, men hotar inte att ta över. De flesta tyskar tycks hålla fast vid pålitligt demokratiska partier. Just i detta ligger valets stora betydelse.
Håkan Holmberg