Partiets EU-parlamentariker Max Andersson har motionerat till partikongressen om att knyta ihop sitt eget parti, tillsammans med Socialdemokraterna, i en närmare samverkan med Vänsterpartiet. Han får applåder från en hel del partivänner, men i sak är utspelet gåtfullt.
Andersson klagar på att Miljöpartiet gått åt höger. Men vad betyder det? Miljöpartiet bildar ju regering ihop med Socialdemokraterna och inte med några borgerliga partier. Består högervridningen i att MP i en del kommuner samverkar åt andra hållet? Eller handlar det om att språkrören någon gång låtit förstå att också Centern och Liberalerna skulle kunna vara tänkbara partner?
Eller är det en högerorientering att MP inte längre driver alla de ståndpunkter som definierade partiprofilen för tio eller tjugo år sedan? Motståndet mot EU har getts upp, det grumligt tänkta motståndet mot ekonomisk tillväxt har tonats ned och kärnkraften har inte längre samma ödesmättade betydelse för partiets självbild – kanske en konsekvens av att klimatfrågan i stället har blivit större.
Men sådana frågor har mycket litet att göra med den traditionella höger-vänsterskalan i politiken och mer med verklighetsförankringen. Socialdemokraterna och allianspartierna har under lång tid haft samma grundhållning både till EU och till ekonomisk tillväxt – och i stigande grad också till kärnkraften genom att Centern befriat sig från tidigare låsningar. MP har rört sig i samma riktning, även om en betydande minoritet inom partiet har velat hålla fast vid civilisationskritiken från partiets tidiga år.
Hur Andersson och andra ser på relationen mellan realism och fundamentalism inom Miljöpartiet är oklart. Men det finns skäl att reflektera över Miljöpartiets självbild – och dessutom över en del attityder som fortfarande är utbredda i samhället, både på borgerligt och socialdemokratiskt håll. Att intressera sig för miljöfrågor har uppfattats som ett uttryck för en övergripande och långtgående samhällskritik som också innefattat både det ekonomiska och det politiska systemet.
Det är en ohållbar bild av verkligheten. Moderater och socialdemokrater har ibland, och inte utan skäl, kunnat klumpas ihop som ”betongpartier”, medan C, L och KD haft andra attityder. Att miljöpolitik i sig skulle vara ”vänster” eller ett uttryck för socialism är bara fel – tvärtom kan en liberal marknadsekonomi i många avseenden vara ett mycket effektivt instrument för att uppnå viktiga miljömål.
Att borgerliga partier inte orkat med att klargöra detta är en olycka, också för dem själva. Det har också bidragit till att MP föredragit samverkan med S. Så måste det inte alltid vara.
Håkan Holmberg