I eftermiddag flyttar Theresa May in på 10 Downing Street. Att utse en ny premiärminister i Storbritannien har gått med rasande fart efter den dramatiska folkomröstningen 23 juni. I grunden är det bra att inte landet drabbas av en längre paus med ledarlöst tillstånd så att man snabbt kan gå vidare med ansökningen om EU-utträde och förhandlingarna. Men det snabba förloppet väcker också många frågor där vi kan få vänta på svaren.
Till att med börja med undrar man om May verkligen är rätt person för uppdraget. Hon är förvisso omvittnat kompetent med en lång och bred erfarenhet, senast som inrikesminister. Hon hade varit ett givet val när som helst utom just nu, när hennes linje förlorat i den ödesdigra Brexitomröstningen. Uppgiften att ena såväl Torypartiet som det lika splittrade landet, för att slutligen leda en förhandling om förhållanden man inte riktigt tror på, kan visa sig bli övermäktig.
Theresa May sägs stå till höger om den avgående David Cameron. Men tidningen The Guardians genomgång visar på en rad frågor där May de senaste 20 åren ställt sig på den andra kanten i det konservativa partiet. Hon har tagit strid för fackliga rättigheter, för samkönade äktenskap och ökat skydd för homosexuella. Och hon har anklagat sin regering för att inte ta jämställdhet mellan kvinnor och män på allvar.
Å andra sidan har hon som inrikesminister blivit känd för att försöka få igenom nya lagar som hotar den personliga integriteten för britterna, med telefon- och dataavlyssning. Och i den för Brexitomröstningen så avgörande migrationsfrågan har hon lojalt försökt att möta kraven på en minskad invandring av både asylsökande och arbetskraft. Hon stod personligen bakom det kontroversiella förslaget att inte tillåta invandring av anhöriga för den som tjänat mindre än 18 600 pund, något som överklagats till högsta domstolen då det separerar barn från sina föräldrar under lång tid.
Sammantaget står nog May ganska nära Cameron, och även om hon hållit en låg profil delar hon hans syn på EU-samarbetet. Den akuta frågan för May är hur hon ska formera sin regering. I ena vågskålen ligger goda förutsättningar för förhandlingarna med EU, i den andra att tillfredsställa den falang som velat ha ett utträde. Kanske kan hon komma runt den opålitlige buffeln Boris Johnson genom att ge EU-kritikern Michael Gove en tung ministerpost?
Det kommer att ligga en konstant press på Theresa Mays axlar den kommande tiden. Hon försökte ta initiativet direkt efter Camerons sista regeringsmöte på tisdagen och peka ut riktningen. Det blir ingen ansökan om EU-utträde före årsskiftet och att utlysa nyval är uteslutet, sade hon. Det sistnämnda kan bli den första punkten hon tvingas backa på om inte alla som stått på olika sidor i folkomröstningen får som de vill. Vilket de inte kan få.