Europa och dess allierade ska på sätt och vis tacka Donald Trump för hjälpen. Utan hans aggressiva utrikespolitik under fyra månader, med mer eller mindre öppet stöd till auktoritära ledare, hade mycket kunnat se annorlunda ut. I val efter val har de mer moderata krafterna stärkts på bekostnad av vänner till Trump.
Högerpopulisterna Alternativ für Deutschland blev visserligen näst största parti i Bundestag i det tyska valet i februari. Men Elon Musks favoritparti hade större planer än så och kunde nu enkelt kringgås i regeringsbildningen.
Trumpvännen Pierre Poilievre hade redan räknat hem vinsten i vårens parlamentsval i Kanada, efter Justin Trudeaus avgång som betraktades som slutet för den liberala eran i landet. Men det var innan Trump slog till med tullar och på fullt allvar började prata om ”den 51:a delstaten”. Resultat: en promenadseger för Trudeaus efterträdare Mark Carney.
Söndagens presidentval i Rumänien blev det tredje exemplet på samma tema. Den närmast parodiske Trumpkopian George Simion förlorade klart, trots alla löften om att göra upp med den ”liberala eliten” och dra in stödet till Ukraina. På valnatten orkade inte Simeon ens ro Trumpbåten i land. ”Vi är klara vinnare av detta val”, sade han först men erkände sig senare besegrad.
Rumänerna befinner sig på skjutavstånd från Putins styrkor. Med det sviktande stödet från USA blir det mer attraktivt att närma sig EU och vännerna i Bryssel. Detsamma gäller förstås Polen som delar gräns med både Ukraina och den ryska lydstaten Belarus.
Om två veckor sker den avgörande omgången i det polska presidentvalet. För Donald Tusks regering får det stor betydelse om mittenkandidaten Rafal Trzaskowski går segrande ur duellen mot Karol Nawrocki, som försöker mobilisera de högernationalistiska krafterna för att ”rädda Polen”. Men Trzaskowskis ledning är knapp och kanske har Nawrocki lärt en läxa av utvecklingen i Rumänien?
Det är dock alldeles för tidigt att ropa faran över, att tro att de högerpopulistiska krafterna är på allmän nedgång. För det första svänger Trump hit och dit med sitt stöd, beroende på vilken sida han vaknat på. Om presidenten plötsligt tittar åt ett annat håll och vill behålla USA:s samarbeten förlorar mittenpolitikerna sin ”draghjälp” samtidigt som populisterna hjälps i stället för stjälps.
För det andra väntar politiker som Marine Le Pen och Nigel Farage på sin tur. De är minst sagt av ett annat snitt än den förre fotbollshuliganen Simeon. Dit kan även Sveriges Jimmie Åkesson räknas. Det finns en långsiktig plan. Om mittenpartierna börjar fira ökar också risken för att den går i lås.