Dagen före valborg mördades en 15- och en 16-åring brutalt när de satt hos frisören. Två veckor senare anhölls en 15-åring, misstänkt för mord på en restaurang i Boländerna i tisdags kväll. Två 20-åringar, en misstänkt mördare och ett offer, förekommer också i utredningarna och framstår båda som äldre i sammanhanget.
Bilderna på niondeklassaren Aiham och Omar, förstaårselev på gymnasiet, är fruktansvärt tragiska. De var inte två pojkar ”på väg ut i livet”, som man brukar säga om nybakade studenter. De hade inte ens fått börja smida planer. Sådant som att ta bussen ned till stan för att klippa sig var antagligen ganska nytt för dem.
Gängvåldet, sprängningarna och skjutningarna, har varit vardag i Sverige länge nu. Det relativt nya är att man knappt reagerar när en 15-åring grips för det grövsta brottet. Han är numera bara en i mängden som tagit ett sådant uppdrag. I fjol misstänktes 520 barn för mord eller mordplaner. Av dem var 120 under 15 år, alltså inte straffmyndiga.
Det kommer att bli värre innan det blir bättre har varit en vanlig ståndpunkt bland de högsta politikerna och polischeferna. Hur ska det gå till, frågar man sig efter DN:s reportage om mordrekryteringen, om en 14-åring i Osby (!) i Skåne som misstänks ha drivit en liga av barn ner till 12-årsåldern (13/5). ”Nu ser vi 12-åringar och 11-åringar som till och med börjar rekrytera andra till att begå brott”, säger Michael Mattsson, polischef i Blekinge och nordöstra Skåne, bara för att understryka allvaret.
Unicef rankar regelbundet OECD-länderna som det är ”bäst att vara barn i”. Det största bekymret i årets mätning, som presenterades på onsdagen, är ”en skarp nedgång av barnens utbildningsnivå”. Det är de omfattande nedstängningarna under pandemin som har fått effekt. Då borde ju Sveriges barn ha klarat sig bra, hinner man tänka, innan man ser den blygsamma tiondeplatsen, långt efter exempelvis grannländerna.
I undersökningen skrivs ingenting om gängvåldet, men trygghet är förstås en viktig faktor till hur barn har det, särskilt i skolorna där rekryteringar ofta sker. Och det känns inte så tryggt när sirenerna ljuder och smällarna väcker barnfamiljerna. För tio år sedan hände det i utsatta områden, vilket fick en stor del av allmänheten att stänga av och tänka ”där”. Liksom politiker och polischefer, som tänkte i termer av zoner.
Nu genomsyras samhället av otryggheten. Var händer det härnäst? Det är det som är ”det svenska tillståndet”, som norrmännen och danskarna brukar hänvisa till. Rädslan för att hamna i skottlinjen. Och för att ens egen 12-åring ska rekryteras av någon driven 14-åring.