Ledare: Natomotståndet har styrt politiken länge nog

Måndagens pressträff med regeringen och Folkhälsomyndigheten handlade inte bara om de nya restriktionerna, om folksamlingar och hemmajobb. Nej, statsminister Magdalena Andersson fick lägga många minuter på frågor om inre och yttre säkerhet – angående personer som kan ha rört sig i hennes egen bostad, liksom om det nya säkerhetsläget i Europa.

”Det vore olyckligt att ändra säkerhetspolitisk linje just nu”, sade statsministern apropå president Vladimir Putins mycket långtgående krav för att hålla försvarsalliansen Nato borta från Rysslands närhet. Natoansökningar från Finland eller Sverige skulle få ”allvarliga militära och politiska konsekvenser”, enligt Putin. 

Läget i Europa bedöms som det allvarligaste sedan kalla krigets slut och måndagens möte mellan USA och Ryssland har jämförts med Jaltakonferensen 1945, då andra världskrigets segrarmakter gjorde upp om kontinentens framtid.

Om man inte ändrar sin säkerhetspolitiska linje under hot, när ska man då göra det, Magdalena Andersson? Efter kalla kriget drog sex länder i östra Europa, inklusive de baltiska länderna, slutsatsen att Natomedlemskap var det enda sättet att få långsiktiga garantier om fred. Finland valde 1995 en medelväg genom en så kallad option, en möjlighet att när som helst kunna ansöka om medlemskap.

I Sveriges riksdag var samtliga partier medskyldiga till 20 års avspänning med nedrustning och avskaffande av värnplikt. Frågetecken började resas i samband med den ryska invasionen i Georgien 2008. Med kriget i östra Ukraina och annekteringen av Krim 2014 vreds larmsignalen upp till en betydligt högre volym.

Det socialdemokratiska svaret om Nato har förflyttats betydligt mer än statsministern ger uttryck för. Doktrinen om neutralitet och alliansfrihet har under 2010-talet blivit till ett stegvis ”närmande” till alliansen. Kritikerna inom partiet, och ännu mer hos rödgröna samarbetspartner, har ansett att närmandet (värdlandsavtal, övningar, materiel med mera) gått så långt att det är att jämställa med ett medlemskap.

Borgerliga kritiker påpekar i sin tur att närmandet förvisso är bra, med att det inte betyder några garantier i händelse av ett angrepp, det vill säga enligt Nato:s artikel 5.

Med Putins nya aggressiva linje ställs allting på sin spets. Åtminstone ligger den finska vägen nära till hands för att markera sitt självbestämmande, vilket flera borgerliga partiledare redan påpekat. S-regeringens svar är lätt att förutse, efter Magdalena Anderssons överläggningar med Natochefen Jens Stoltenberg: Det blir ett ”fördjupat samarbete med Nato”. Igen. Det är en hållning som inte inger respekt, inte ens i Moskva.