Ett av den ryska regimens främsta förklaringar till kriget mot Ukraina är landets strävan att bli medlem i Nato. Eller ”Natos utvidgning” som det heter i den ryska politiska vokabulären.
Argumentet behöver bemötas. För det första är det varje lands rätt att välja vilka försvarsorganisationer den ska ingå i. Denna rätt är en del av det man kallar en stats suveränitet.
För det andra har Nato aldrig haft några fientliga avsikter mot Ryssland. Inte förrän 2010, efter Rysslands invasion av Georgien 2008, började Nato göra upp försvarsplaner för sina medlemsländer i östra Europa.
Och det var först 2014, efter Rysslands ockupation av Krim, som trupper från andra Natoländer började placeras ut i Polen och i de baltiska staterna men bara som roterande styrkor, i mycket litet antal och utan tillstymmelse till offensiv kapacitet.
Men sedan finns det en tredje omständighet som gärna försvinner i diskussionen. Ukrainas strävan efter Natomedlemskap som förklaring till rysk invasion är käpprätt fel i sin kronologi. Invasionen genomfördes först, det skarpa ukrainska skiftet mot Nato kom därefter.
Nato har förvisso alltid funnits med som en fästpunkt i det moderna Ukrainas strävan efter integration med Europa och väst. Efter maktskiftet 2005, följt på den orangea revolutionen, tog den dåvarande regeringen mer konkreta steg i den här riktningen. Man antog en ny nationell strategi med sikte på Nato, en början på en övergång till Natostandard i landets försvarsstyrkor och aktivt deltagande i Natoledda övningar.
Denna process pausades på Natomötet i Bukarest 2008. Det är allmänt känt. Mindre känt är att de Natoförespråkande ukrainska politikerna alltid sa att denna fråga ska avgöras i en folkomröstning och utsikterna för att få ett ”ja” där var nära noll. Stödet för ett medlemskap i Nato var mycket lågt ända fram till våren 2014.
Det var då som Ryssland ockuperade Krim och invaderade i östra Ukraina och det blev rörelse i den ukrainska Natoopinionen. Den började skifta och tippade över till en tydlig majoritet för Nato hösten 2014. Efter den fullskaliga invasionen ligger nej-andelen på ensiffrigt. Ukrainas Nato-ansökan lämnades in hösten 2022.
Faktum är att den ukrainska allmänheten länge strävade efter goda relationer med Ryssland och tog stor hänsyn även till orimliga ryska krav på Ukrainas ”neutralitet” som mer än naggade landets suveränitet i kanten. Det var först när Ryssland invaderade och började döda ukrainare som en majoritet i Ukraina såg Nato som en nödvändighet.