I fredags avslutades försvarsalliansen Nato:s toppmöte i Wales, givetvis med händelserna i Ukraina som fond. Som svar på de ryska aggressionerna beslutades bland annat om en ny insatsstyrka som kan sättas in med kort varsel, och om fortsatt utplacering av soldater och militär utrustning i de östra medlemsländerna.
Det räcker med att se på en Europakarta för att se att Sverige och Finland har ett mycket utsatt läge i den nya säkerhetspolitiska situationen. Andra icke medlemsstater har antingen ett mer skyddat geografiskt läge, som Irland, Schweiz och Österrike, eller en annan relation till Ryssland sedan tidigare, som Serbien. Ryssland behöver sina hamnar mot omvärlden – hittills har Svarta havet (Georgien och Ukraina) varit aktuellt, nästa gång kan det vara Östersjön. Och om de baltiska Natomedlemmarna dras in i en konflikt med Ryssland, då dras också Sverige och Finland in.
Oron sprider sig i landet . För första gången sedan kalla kriget finns ett konkret hot mot svenskt territorium, rysk militär övar allt oftare i Östersjön och allt närmare Sverige. Enligt en undersökning (Sifo) vill 61 procent av svenskarna stärka försvaret, mot 41 procent i våras. Regeringens svar under veckan var att placera två Jasplan på Gotland och att skjuta till 1,3 miljarder kronor till försvaret för de närmaste fyra åren, vilket kan kallas för en droppe i innanhavet.
Sverige deltar redan nu i Natoövningar, är med i Partnerskap för fred och har varit på plats i Wales för att diskutera ett ytterligare fördjupat samarbete. Å den ena sidan. Natochefen Anders Fogh Rasmussen försäkrade att alliansen kommer att stå upp mot utmaningen och att man välkomnar nya medlemmar. Å den andra.
Frågan är bara om Sverige har en statsminister som kan tala klarspråk när väl valet är avklarat: Ja, det finns ett reellt hot. Nej, vi kommer inte att kunna rusta vårt eget försvar tillräckligt snabbt och i tillräcklig omfattning. Ja, vi avser att under nästa år ansöka om fullvärdigt medlemskap i Nato.