Vanligtvis är det bara Halland som brukar protestera när storregioner kommer på tal. Men förhoppningsvis kommer Indelningskommitténs förslag i onsdags att leda till en betydligt hetare debatt på många håll. Om förslaget skulle bli verklighet kommer det demokratiska underskottet att växa i stora delar av landet.
Om den största kommunen Uppsala blir centralort i en stor mittregion, hur kommer detta att uppfattas i Gävle, Västerås, Örebro eller Eskilstuna? Eller av dem som berörs av busstrafiken i Malung eller servicen på lasarettet i Mora, och som redan har synpunkter på att besluten fattas i Falun? Redan landstingen har problem med identifikationen och den folkliga förankringen, och därmed också med insyn och ansvarsutkrävande. Det är ingen vild gissning att valdeltagandet i landstingsvalet skulle drabbas hårdast om riksdag, kommun och landsting fick skilda valdagar.
Med storregioner skulle detta förvärras avsevärt. Hallänningarna vet det och varslar om folkomröstning om de skulle tvingas välja regionledamöter i Göteborg. Partierna är eniga över blockgränsen och frågan engagerar en stor del av invånarna. Exemplet Halland borde följas av fler när arbetet med regionindelningen fortskrider.
Det finns en opinion för att i stället slå ihop Stockholms Uppsala län till en ny region. Handelskamrarna har redan slagits samman och näringslivet pekar på de många resorna och det utvecklade samarbetet inom forskning och företagande som skulle kunna stärkas ytterligare. Landshövdingarna Peter Egardt och Chris Heister är inne på samma linje när de propagerar för ”en dynamisk och funktionell arbetsmarknadsregion” (DN Debatt 19/2).
Men en sådan region med två tillväxtmotorer skulle öka den ojämlikhet i landet som det ändå finns en poäng i att försöka överbrygga. Uppsala och Stockholm har sannerligen upptäckt varandra utan att bilda någon region. Mycket kan bli bättre, särskilt vad infrastruktur och kommunikationer beträffar. Men smidigare hantering av månadskort för buss och tåg kan aldrig vara ett argument för att Uppsalaborna ska få längre till sina folkvalda.
Bättre effektivitet är ett huvudmålen med det nya förslaget. Stort är lika med effektivt, tänker den som vill sudda ut gränser och därmed öka samordningen. Det blir lättare och billigare att bedriva till exempel specialistvård när befolkningsunderlaget ökar.
Men faktum är att både det stora och det lilla sammanhanget kan ses som effektivt. Det stora för samordningsfördelarna, det lilla för kännedom om behoven och närheten till beslut. Det är mellantingen som ger de stora förlusterna. Drar man ut resonemanget till sin spets är staten den mest effektiva regionen, men även den lagom stora kommunen. Statliga tåg, kommunala bussar. Statliga storsjukhus, kommunala lasarett och vårdcentraler. Kanske blir Indelningskommitténs arbete och de kommande diskussionerna början till slutet för länen och landstingen?