I härvan kring Karolinska Institutet och kirurgen Paolo Macchiarini finns ingredienser som gör att fler än de direkt ansvariga borde lämna sina poster. Det har till exempel tagit omkring 100 år att bygga upp svensk medicinsk forskning till att bli världsledande. Och det har, mer exakt, tagit 115 år att bygga upp Nobelpriset till världens ledande forskningspris. Allt detta kan raseras på några få år om inte skandalen hanteras på rätt sätt.
Hela Macchiarinis karriär börjar nu framstå i all sin sjaskighet. Det har bland annat resulterat i en förundersökning om grovt vållande till annans död, när patienter avlidit efter hans försök med konstgjorda matstrupar. Kirurgen kommer nu att få lämna sin anställning på KI och universitetet kommer att göra allt för att distansera sig från honom.
Det är förbluffande att inte KI:s rektor Anders Hamsten ännu meddelat sin avgång. Det finns nu gott om bevis på att han vetat allt han behövde veta för att göra sig av med kirurgen. Men i stället har Hamsten mörkat och hållit sin anställde bakom ryggen.
När patienter dör och när såväl påven som Putin och Obama figurerar i en mytomans påståenden är det inte konstigt att forskningsfusket får en undanskymd roll i medierapporteringen. Ändå är det kanske detta fusk som kan orsaka de största skadorna för KI och för Sverige. Rent konkret anmäldes Macchiarini 2014 för att hans artiklar i medicintidskriften The Lancet inte stämde överens med patienternas journaler. Året därpå friades han av KI:s ledning, trots att utredningen visat på flera fall av oredlighet i forskningen.
Den som utredde Macchiarini var professor emeritus Bengt Gerdin. Han berättar för UNT (9/2) att hans slutsatser om fusk sågs som en partsinlaga medan KI:s ledning ansågs ha hela bilden klar för sig. Gerdin anser att det behövs en oberoende instans i Sverige för att hantera misstänkt forskningsfusk. Han håller dessutom med Nobelpristagaren Arvid Carlsson (SVT:s Agenda i söndags) om att hela KI behöver en omstart, det vill säga att ledningen måste avgå.
Sten Heckscher ska nu göra den oberoende granskningen av KI, och säkert kommer mer att komma fram. Att kräva avgångar är att slå in öppna dörrar då mycket få tycker annorlunda. Men det är lika viktigt att se till att något liknande inte händer igen. Bengt Gerdins slutsatser måste resultera i en permanent lösning så att forskningen kan granskas och utvärderas.
Urban Lendahl, sekreterare i Nobelförsamlingen vid KI, lämnade i helgen sin post på egen begäran. Fler borde tänka som Lendahl, att detta är någonting större, någonting bortom det personliga ansvaret. Annars blir Nobelpriset snart ett forskningspris bland andra.