Nordiskt försvarssamarbete, utan formella allianser, har pågått länge. För den svenska regeringen har sådant samarbete, dels med Finland, dels med enskilda Nato-länder också varit ett sätt att avvärja allt starkare krav på att Sverige ska gå med i Nato. Den så kallade Hultqvistdoktrinen har inneburit att Sverige samarbetar direkt med USA i försvars- och säkerhetsfrågor utan att ta ”omvägen” över Nato.
Förra året innefattade USA:s dåvarande vicepresident Joe Biden uttryckligen Sverige bland de länder som kunde räkna med amerikanskt stöd i händelse av ryska framstötar av något slag. Med en ny administration i Washington är det inte längre lika säkert vad sådana amerikanska garantier är värda. Uttalandena från Donald Trump och från andra personer inom administrationen pekar i olika riktningar.
Därmed får det försvarssamarbete mellan Sverige och Storbritannien som redan tidigare aviserats en mer markerad betydelse än tidigare. Storbritannien må gå ur EU, men ingen ifrågasätter landets medlemskap i Nato och den brittiska krigsmakten anses vara Natos starkaste efter USA:s. I måndags meddelade så Peter Hultqvist och hans norska kollega Ine Eriksen Söreide på DN-debatt att Sverige och Norge stärker sitt försvarspolitiska samarbete.
Det är fråga om ett nätverksbyggande på flera plan samtidigt. Att Ryssland helst skulle vilja se europeiska strukturer som EU, Europarådet och Nato upplösta eller kraftigt försvagade är väl känt, och självklart. Det är lättare för Moskva att få inflytande i övriga Europa, ekonomiskt eller på andra sätt, om det inte finns en stark, samlad och likvärdig motpart.
Så har det varit länge. Det nya i bilden är att Donald Trump tycks föreställa sig att lojalitet med allierade och samarbete inom kretsen av västliga demokrater mest är en börda för USA. Resonemanget blir en obehaglig parallell till det som är naturligt för den ryska ledningen. Och därför är det angeläget att de europeiska länderna, vare sig de är med i Nato eller inte, förstärker sina inbördes säkerhetspolitiska band.
När förutsättningarna för den europeiska säkerheten förändras är det en mycket rimlig tanke att de nordiska länderna tar ett gemensamt ansvar i de områden där de själva berörs. Sverige och Finland har ett givet intresse av säkerheten i Östersjön. Hultqvist och Eriksen Söreide skriver nu om Västerhavet och om Göteborgs betydelse som knutpunkt för både Sveriges och Norges export. Norskt och svenskt stridsflyg övar redan i dag över Nordkalotten. Under 2017 kommer Norge att delta i en svensk försvarsmaktsövning och under 2018 planerar Sverige att delta i en norsk. Kommunikationsteknik och annat utvecklas för att kunna fungera tillsammans.
Nato eller ej så är Norden viktigt för oss båda.
Håkan Holmberg