En lärare på Uppsala universitet gav under en webbföreläsning sin syn på coronapandemin. ”Vi har ingen statistik som på något sätt stödjer att det överhuvudtaget finns någon epidemi eller pandemi. Jag tycker att det är sorgligt att vi har de här besluten som vi har”, sade han (UNT 12/11) med tillägget att det var hans personliga åsikter. Några av studenterna reagerade och tyckte att läraren ägnade sig åt konspirationsteorier. Universitetsledningen svarade direkt: ”Ytterst, ytterst olämpligt”, var omdömet om lärarens agerande.
Den som förnekar att pandemin finns kan definitivt sägas tillhöra konspirationsteoretikerna. Men det var inte riktigt vad läraren gjorde. Han pekade på statistiken och sa att det inte finns någon överdödlighet på grund av viruset. Det är inte sant då prognoserna pekar mot att 5 000 fler än förväntat kommer att dö 2020. Men hur det ser om ett år med den statistiken, det vet ingen i dag.
Man vet fortfarande alldeles för lite om covid-19. Så gott som alla experter har haft fel någon gång och kraften i höstens andra våg i Sverige och Europa var oväntad för de flesta. Nu ställs saker på sin spets, med etiska överväganden i centrum. Det behöver inte vara så tydligt som med den franska ekonom som nyligen beräknade att varje räddat liv under våren kostade 60 miljoner kronor. Men det kommer att kosta ofantliga belopp att stoppa coronan. Och det kommer att kosta människoliv.
Då och då under pandemin har det avslöjats att personer som bor på äldreboenden har nekats sjukhusvård, senast i SVT Uppsala i torsdags. Enligt de ansvariga får de palliativ vård, alltså vård i livets slutskede. ”Vad är livets slutskede?” är den brännande frågan som inte har något svar. Svaret varierar från människa till människa efter varje dödsfall i pandemins spår. Från att ”pappa fick somna in utan smärtor” till att ”pappa prioriterades bort av kostnadsskäl, och av att unga svenskar inte orkar följa restriktionerna”.
Pandemin finns. Pandemin kostar liv och vi måste göra allt vi kan för att minska smittspridningen. Men den andra vågens kraft har gjort det tydligt att det finns nya överväganden som måste göras. Folk som inte är smittade håller också på att förlora allt, i förlängningen även sina liv. Vem kan döma italienska demonstranter som ropar ”vi är hungriga”? Vem dömer den som flyr verklig fångenskap i hemmet för ett liv i frihet med risk för att bli smittad?
Därför ska man inte heller döma en frustrerad lärare som ser en hel kull studenter gå miste om viktiga delar av sin utbildning. Rikta ilskan mot de riktiga konspiratörerna i stället.