I tisdags var det centerledaren Annie Lööf som vägrade spela med i en debatt där invandring och integration beskrivs som de enda samhällsfrågor som är värda intresse. I stället presenterade hon en utbildningspolitisk satsning med bland annat yrkesteoretiska gymnasieprogram och en renodlad lärlingsutbildning enligt tysk modell. Det är förslag som är väl värda att ta på allvar och som borde kunna ha en viktig plats i förnyelsen av både Centerns och alliansens politik.
Några dagar tidigare talade FP-ledaren Jan Björklund. Han varnade för extremism och lade själv fram ett bostadspolitiskt program i tio punkter med friare hyressättning som viktigt inslag. Alla håller naturligtvis inte med, men det hedrar Björklund att han faktiskt talar om ett verkligt och därtill stort samhällsproblem. Detsamma gäller Anna Kinberg Batras olika förslag om social rörlighet och ett ”första jobbet-avdrag”.
Som Lena Mellin i Aftonbladet påpekade i går har också Stefan Löfven gjort något liknande när han talat om vars och ens ansvar för att vägra medverka till den förgrovning av debattklimatet som skett på bara några månader. Mellin ser ett större mönster där ett antal ledande politiker tröttnat på ”idiotdebatter” och på meningsutbyten där ingen bryr sig om vad andra verkligen sagt eller skrivit utan nöjer sig med ryktesspridning och uppskruvat tonläge.
Det vore skönt om hon hade rätt. Det politiska livet i en demokrati förutsätter konflikter, men det finns ingen anledning att trumma upp konflikter om sådant som borde vara självklart. Aktuella exempel är Löfvens markering i våras att läxor alltid måste gå före Netflix, träning och kompisar och Björklunds återkommande påpekanden att i ett klassrum ska man följa lektionen och inte ägna sig åt sin mobiltelefon.
Det politiska livet i en demokrati förutsätter också en känsla för proportioner. Är det verkligen rimligt att påstå att flyktinginvandringen eller tiggarna på offentliga platser är vårt viktigaste politiska problem? Som om försvaret, klimatfrågan, skolan, bostäderna eller vårdköerna inte fanns. Som om inte grundfrågan kring flyktingströmmarna gäller krig och politiska sammanbrott i Europas närhet av en omfattning som vi inte upplevt sedan andra världskriget. Och som inte förutsättningarna att ta emot miljoner människor på flykt den gången var oändligt mycket sämre än nu, i hela Europa.
Annie Lööf var ovanligt tydlig i sitt tal i tisdags, både i sitt avståndstagande från de förenklingar och sammanblandningar som förgiftar debattklimatet och i sin ambition att i stället tala om riktiga samhällsfrågor.
Den politikutveckling som nu pågår inom alliansens olika partier kan bli början till en plattform inför 2018. Men den får inte fläckas av billig populism.