Chansen att ta revansch för valförlusten i september kommer tidigt, alltför tidigt för att göra det nödvändiga politiska grundarbetet. Men å andra sidan serverade Stefan Löfven i onsdags ett starkt argument för en återkommande alliansregering, att en sådan är dokumenterat regeringsduglig. Åtta år ställs mot drygt två månader i denna gamla paradgren för S.
Eftersom budgeten redan är beslutad och ligger fast kommer nog valrörelsen tyvärr att handla en hel del om vem som bär skulden till det uppkomna läget. Löfvens något bisarra slutsats var att det är Sverigedemokraterna och alliansen gemensamt, en slutsats han säkert kommer att backa ifrån. Däremot kommer han att fortsätta hävda att alliansen varit samarbetsovillig under regeringstiden, vilket i och för sig stämmer.
Men hur skulle en opposition kunna göra annat än att stödja sin egen gemensamt framförhandlade politik? Regeringschefen och ingen annan har ansvar för att skaffa stöd för sitt budgetförslag. Löfven vände sig efter regeringsbildningen till Vänsterpartiet och hoppas att det skulle räcka. Det gjorde det inte och regeringen föll.
Det nya kortet i alliansens uppställning i extravalet blir den nya moderatledaren, med största sannolikhet Anna Kinberg Batra. Hon är en rutinerad politiker som varit ordförande i både EU-nämnden och finansutskottet, men förstås oprövad i dessa sammanhang och det är en otacksam uppgift för en ny partiledare att kastas rakt ut i en valrörelse.
Det behöver inte vara negativt för alliansen som helhet att de övriga partierna får ett större utrymme då dominerande politiker som Reinfeldt, Bildt och Borg saknas. Men Kinberg Batra kommer ändå att vara statsministerkandidaten och Moderaternas inre process fram till extrastämman 10 januari får stor betydelse för fortsättningen. Vilken möjlighet får Kinberg Batra att välja sitt lag, till exempel den finanspolitiska talespersonen? Kommer hon att behålla den tidvis hårt kritiserade partisekreteraren Kent Persson?
Politiskt kommer jobben och arbetslinjen att även fortsatt att vara den viktigaste frågan. Alliansledarna behöver den här gången inte hota med hur det ska bli med rödgrönt styre, man vet delvis hur det faktiskt blev. Man vet hur det gick när Miljöpartiet och Socialdemokraterna skulle samsas i Rosenbad och vilket inflytande Vänsterpartiet haft. Detta kan påpekas men behöver inte bli huvudnumret i valrörelsen då väljarna redan sett, hört och dragit slutsatser av det rödgröna samarbetet.
Ingen har dock skäl att vara optimistisk om Sverigedemokraterna fortsätter att blockera politiken genom att även rösta på förslag man ogillar. Att lösa detta dilemma till nästa höstbudget är en uppgift som de övriga sju partierna tillsammans måste ta sig an snarast.