Det betyder inte att hotet från IS är borta. Terroristgrupper i andra delar av världen anknyter uttalat till IS, i Syrien och Irak kan mindre grupper IS-krigare dröja sig kvar och risken för nya attentat i västvärlden kommer troligen att kvarstå under lång tid.
Men för de människor som tvingats leva under IS styre är det en befrielse som utomstående knappt kan föreställa sig att mördarsekten drivits bort. I somras tvingades IS ge upp storstaden Mosul i Irak. I dagarna har ”huvudstaden” Raqqa fallit, till den kurdiskt dominerade styrka som kallas SDF. Hösten 2016 föll den syriska staden Dabiq, som spelar en central roll i IS fantasier om den sista striden mot de ”otrogna”.
Kampen mot IS har förenat aktörer som i övrigt knappt har några gemensamma intressen. Nu kommer alla andra motsättningar upp till ytan. I Syrien har Bashar al-Assads regim, som inte står IS långt efter i brutalitet, nu kontroll över större delen av landet. Detta har uppnåtts genom aktivt stöd från Putins Ryssland och från Iran – vad Assad skulle ha kunnat uträtta på egen hand mot de olika, oftast sunnitiska, grupper som försökte störta hans regim får vi aldrig veta.
SDF-koalitionen som drivit bort IS från Raqqa har understötts av USA, men ingen vet om den amerikanska Trump-administrationen har någon plan alls för fortsättningen. Raqqa har befriats av kurder, men befolkningen är sunniarabisk – och vill knappast styras av Assad heller. Och på andra sidan gränsen finns Turkiet som tycks berett att gå mycket långt för att förhindra uppkomsten av en kurdiskstyrd enklav på syriskt område.
Kurderna har gjort stora insatser för att driva bort IS, både från Syrien och från Irak, men riskerar ändå att bli förlorare. Som många misstänkte skulle folkomröstningen om självständighet i den självstyrande kurdiska regionen i Irak inte leda till den befrielse som kurderna så länge eftersträvat. Motsättningar mellan kurdiska partier och klaner går redan i dagen och den irakiska armén har återtagit kontrollen över oljestaden Kirkuk med dess starkt blandade befolkning.
Det var Iraks armé som gav fritt spelrum för IS genom att överge sina positioner i bland annat Mosul inför terroristernas offensiv 2014. Nu har den shiadominerade statsmakten och armén reorganiserats, men Irans inflytande är påtagligt. Risken för att både sunniter och kurder åter kommer att uppleva sig förföljda är överhängande. Om inte IS längre kan utnyttja sunniternas frustration så kan någon annan göra det.
Det finns lösningar som skulle kunna innebära maktdelning, minoritetsskydd och lokalt självstyre - om någon vill pröva dem på allvar. Risken är stor att ingen ens försöker.
Håkan Holmberg