I går, fredag, gick remisstiden ut för Ilmar Reeplaus utredning om så kallat vinsttak i välfärden. Som av en händelse lade den socialdemokratiska partiledningen samma dag fram de riktlinjer som man vill ska fastställas på partikongressen i Göteborg i april.
I själva verket har det stått klart mycket länge att Reepalu-utredningen inte skulle komma att läggas till grund för någon allvarligt menad proposition. De sakliga och principiella invändningarna har varit starka och kommit också från socialdemokratiska lokal- och regionpolitiker med sinne för välfärdspolitikens realiteter.
Något stöd i riksdagen har inte varit att vänta, eftersom såväl allianspartierna som Sverigedemokraterna avvisat förslagen. Inte heller koalitionspartnern Miljöpartiet har visat någon entusiasm över Reepalus utredning.
Nu kan de socialdemokrater som vill framstå som mer ”vänster” hänvisa till oppositionens motstånd för att ge intryck av att de nog skulle ha gått hårdare fram mot vinstintressena om partiet bara hade haft fler röster. Men valrörelsen 2018 kommer inte att föras längs dessa linjer. Och det är knappast troligt att Vänsterpartiet bryter sitt stöd till S-MP-regeringen under den tid som är kvar av mandatperioden.
En proposition riktad mot ”vinstjakt” i skolan – men alltså inte mot vinster i vård och omsorg – är ändå att vänta. Men här kan det finnas förutsättningar för uppgörelser med ett eller flera allianspartier, samtidigt som S satsar på helt andra frågor inför valet.
Det handlar om att återskapa bilden av socialdemokratin som det parti som står för plikt och ansvar, säkerhet och trygghet. Precis som Liberalernas Jan Björklund, som gjorde ett likande utspel häromdagen, vill man fånga upp kritiken av bristerna inom polisen och oron över gängbrottsligheten i storstäderna. Det blir mindre tal om bidrag och mer om arbete och om att göra rätt för sig. Skolan är till för att ge kunskaper, gymnasiet ska bli obligatoriskt och den som inte hänger med ska läsa extra på loven.
Tonläget är ett annat än vad det varit under långa perioder tidigare, men bryter egentligen inte mot klassisk socialdemokratisk politik. Det gäller också invandringspolitiken.
Det sägs inte – för att inte stöta bort Miljöpartiet – rent ut att den nya restriktiva politiken ska gälla också bortom 2019, men det är svårt att ifrågasätta att det så man tänker. Tiggeri ska inte förbjudas, men det ska bli lättare att avvisa tiggare från privat mark. Signalerna är många och tydliga – men det parti som man i första hand kommer att pressa är kanske inte Sverigedemokraterna utan Moderaterna.
Snack eller verkstad? Det visar sig när kongressen är avslutad. Men det är säkert lättare för S att vinna poäng längs den nya frontlinjen än längs den som man är i färd med att överge.
Håkan Holmberg