En klar majoritet av de tyska socialdemokraterna föredrar en återupprättad koalition med kristdemokratiska CDU framför ett sannolikt nyval. SPD:s opinionsstöd har fortsatt att rasa efter valet i höstas och är nu nere på rekordlåga 16 procent. 66 procent av deltagarna i medlemsomröstningen föredrar i det läget att satsa på fortsatt regeringsansvar.
Förhoppningen är förstås att politiskt ansvarstagande i längden ska betala sig. Dessutom kommer SPD i den nya koalitionen att få en betydligt mer framskjuten roll än i den förra. Flera av de viktigaste ministrarna, däribland finansministern, utrikesministern, socialministern och arbetsministern kommer att vara socialdemokrater. Och koalitionens sakpolitik kommer, enligt uppgörelsen med CDU, i högre grad än tidigare att präglas av SPD:s närvaro.
Men det som därmed kan beskrivas som en framgång för SPD är samtidigt en framgång för Angela Merkel och CDU. Hon blir förbundskansler på nytt i en regering med egen majoritet i förbundsdagen och har kunnat använda tillfället för att matcha fram en tänkbar efterträdare, den nya partisekreteraren Annegret Kramp-Karrenbauer, som anses stå nära den mitteninriktade politik som Merkel representerat.
En som känner en särskild lättnad till följd av den tyska regeringsbildningen är Frankrikes president Emmanuel Macron. Hans tillträde förra året markerade en möjlig nystart för den fransk-tyska allians som alltid varit en av EU:s viktigaste drivkrafter. Nu kan Macron och Merkel – med aktiv medverkan från SPD – driva på för ett mer fördjupat samarbete.
Alla Macrons visionära idéer delas inte av den nya tyska regeringen. Men man är överens om tillräckligt mycket för att övriga EU-länder ska bli tvungna att ta ställning till vilken union man vill ha i framtiden. Förslag om EU-regler för minimilöner, skatt på finansiella transaktioner och harmoniserade bolagsskatter är att vänta.
Däremot blir det nog, denna gång, inget av med Macrons önskemål om en gemensam finansminister och en parlamentarisk församling för eurogruppen. Tyskland vill inte släppa kontrollen över lån till krisekonomier. Här väntar en dragkamp med oviss utgång.
Sverige står ju utanför eurosamarbetet och de flesta svenska partier – med Liberalerna som tydligaste undantag – har hittills motsatt sig en utveckling i mer federalistisk riktning. Å andra sidan kan Sverige nu få starkare fransk-tyskt stöd för förslagen om en gemensam asylpolitik och minskade bidrag till länder som vägrar ta emot flyktingar eller åsidosätter rättsstatens principer.
De flesta svenska politiker välkomnar att EU-samarbetet får ny kraft. Men samtidigt kan alltså de nya initiativen från Berlin och Paris leda till förslag som Sverige – och andra – tvekar inför. Och nu blir det svårare än förut att passa.
Håkan Holmberg