Redan detta sade åtskilligt om den nya anda av optimism som börjat märkas bland de europeiska politiker som fullt och fast önskar sig ett fortsatt och fördjupat samarbete inom unionen. Britterna må ha fattat ett dåligt beslut, men det drabbar i första hand dem själva. EU-kommissionens ordförande tror att unionen i övrigt kan gå vidare mot nya mål. Och kanske, kanske kommer britterna en dag att ompröva beslutet om utträde.
Optimismen kan också beskrivas som den form av lättnad som ofta infinner sig när ett hotande oväder i stället drar förbi. Högerextremisten Geert Wilders misslyckades stort i valet i Nederländerna. Marine Le Pen förlorade det franska presidentvalet till den liberalt inriktade Europavännen Emmanuel Macron. Och de flesta väntar sig att Angela Merkel vinner valet i Tyskland inom kort. Det viktiga samarbetet mellan Tyskland och Frankrike kan få ny kraft. Men hotet från extremister av olika schatteringar finns kvar.
Allt som Juncker föreslog kommer inte att bli verklighet. Tanken att slå samman hans egen post med den som ordförande i det europeiska rådet kan ha sina fördelar, men kommer att väcka stark opposition. Förslaget om en gemensam finansminister är också kontroversiellt och de länder som inte är med i eurosamarbetet kan knappast tvingas in, även om Juncker vill att euron ska bli hela EU:s valuta.
Han får lov att gå en balansgång både i flyktingpolitiken och när det gäller hållningen till Ungern och Polen vars regeringar framhärdar i att trotsa grundläggande EU-principer. Men det viktiga är det intryck av ny energi som Juncker förmedlade.
Tonen blev däremot en annan när Juncker kom in på relationen till Turkiet. Det är nu mycket tydligt att ledande politiker inom EU har tröttnat på Erdogan-regimens nedmontering av rättssäkerhet och demokratiska friheter efter kuppförsöket förra sommaren. Vem som helst som inte går i takt med presidenten kan nu beskyllas för ”terrorism” och förlora både arbete och personlig frihet. Journalister – också från EU-länder – grips och fängslas. Partier förbjuds och medier tystas.
Det är inte så många år sedan som Erdogan drev en helt annan politik, och sade sig ha som mål att Turkiet skulle uppfylla de nödvändiga kraven för EU-medlemskap. Nu kallar regimen i Ankara ledande EU-politiker för ”fascister”. Att förhandla med en sådan regim om medlemskap är omöjligt och inga förhandlingar bedrivs heller i dag.
Betyder det att förhandlingarna också formellt bör avbrytas? Det vore ett misstag. Det är Turkiet och inte EU som är orsaken till det läge som nu råder. Men i Turkiet finns också en opposition som vill knyta an till EU och återupprätta rättssäkerhet och demokrati. EU bör visa att dörren för Turkiet står öppen när Erdogans styre en dag tar slut.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör