Nyligen fick historikern Dick Harrison erfara hur det känns att bli utsatt.
Det hela började med att Harrison skrev en artikel för SvD Brännpunkt (31/12), där han gick igenom invandringens historiska effekter på Sverige. Harrison nämner bland annat de tyska köpmän som kom under 1200- och 1300-talet, de valloner och holländare som slog sig ner under 1600-talet, samt arbetskraftsinvandringen från Finland under 50- och 60-talet.
Under samtliga dessa vågor har de nyanlända mötts av både fördomar och förakt från delar av majoritetsbefolkningen. Men inflödet av människor, kompetenser och idéer har gynnat Sverige. Eller, som Harrison utrycker det: ”Kort sagt, Sverige har tjänat på immigrationen. Invandringen har gett landet en demografisk, kulturell och ekonomisk nettovinst som svårligen kan överskattas. Inte vid ett enda tillfälle har immigrationen varit till långsiktig skada.”
Fast det är också i och med den formuleringen – och Harrisons därpå följande kritik mot Sverigedemokraterna – som näthatarmobben vaknar och vänder sina blickar mot honom.
I sin blogg redogör Harrison för några av de invektiv som har mejlats till honom: ”mentalsjuk gris”, ”blind, döv och historielös”, ”mongoloid.”
Det rör sig alltså inte om någon imponerande uppsättning sakargument från mobbens sida. Fast det gör det ju sällan. Sannolikt svider det att Harrison har alla fakta på sin sida.
Sverige är i dag en mogen ekonomi, med en stadigt växande andel äldre. Logiken säger därmed att invandringen – också den här gången – långsiktigt kommer att löna sig.
I vårt östra grannland Finland – med betydligt mer restriktiv invandringspolitik – går ekonomin nu sämre än den svenska. På en fråga om varför (Hufvudstadsbladet 13/10) svarade finska Handelsbankens ekonomiska forskare, Tuulia Asplund, så här: ”Sverige har tack vare invandringen en mycket bättre ålderspyramid. Andelen av befolkningen som är i arbete i förhållande till dem som står utanför blir därför mycket fördelaktigare.”