Nu väntar slutspurten i regeringens kampanj för en plats i FN:s säkerhetsråd. I vår ska det avgöras om Sverige tar plats bland de 15 staterna 2017-2018. Eller om det blir Nederländerna eller Italien. Spänningen är olidlig, i alla fall på regeringskansliet. Det har nästa år gått exakt 20 år sedan Sverige senast satt i säkerhetsrådet, meddelar regeringen på sin hemsida. Någon som minns detta tillfälle eller några beslut från dessa år?
Nej, regeringens ambition är obegriplig. FN behövs och gör mycket gott i världen. Organisationen rider också på en framgångsvåg för tillfället. Flyktingkrisen hade förvärrats ytterligare utan arbetet i UNHCR och i december tecknades ett globalt klimatavtal på FN:s klimatmöte i Paris. WHO är också ett allt viktigare organ när mänskligheten hotas av virusepidemier. Men säkerhetsrådet är och förblir vad det alltid har varit.
Någon av de fem permanenta medlemmarna blockerar så gott som alltid viktiga beslut med sitt veto. Oftast är det Ryssland eller Kina som sätter sig på tvären. Härom veckan lyckades faktiskt rådet ena sig om ett ”kraftfullt fördömande” av rakettester. Men då gällde det Nordkorea. Och det var ändå något av en överraskning att Kina ställde sig bakom uttalandet.
Sverige, eller snarare Socialdemokraterna, har en slags fixering vid FN sedan Olof Palmes tid som statsminister. Det är där man ska vara den oberoende fredsrösten som skrider in och lägger till rätta i världens konflikter. ”Säkerhetsrådet är en unik plattform som ger möjlighet att föra ut svensk fredspolitik”, som utrikesminister Margot Wallström uttrycker det. Hållningen utstrålar nostalgi från kalla kriget och neutralitetspolitik. Från ett land som i omvärlden numera i första hand ses som en EU-medlem med ett mycket nära samarbete med Nato.
Visst har Sverige ett högt förtroende i världen, och visst skulle Sverige synas mer som medlem i säkerhetsrådet. Men ambitionerna måste sättas i paritet till nyttan. Om regeringen lägger alltför mycket tid och kraft på FN-kampanjen sänks ambitionen i motsvarande grad för andra samarbeten. Inser man inte det lider man av hybris. Och det kanske regeringen gör vad FN beträffar. Ambitionen är ju att under de två åren förändra säkerhetsrådet inifrån och försvaga möjligheten att lägga veto. Hybris, som sagt.
Det är svårt att bevisa att enskilda beslut från regeringen handlar om att vinna röster till våren. Men blotta misstanken att man inte talar klarspråk med vissa diktaturer är illa nog. Eller att man lägger mycket tid på resor till mindre ö-nationer (ett land, en röst). Eller att Palestina erkänns i en hast, medan Västsahara får vänta. Just det, arabländernas röster är ju viktiga.
Det allvarligaste är ändå att engagemanget tar tid och kraft från akuta frågor i närområdet, som flyktingkrisen och ryska maktambitioner. Mot detta borde någon i S-partitoppen lägga sitt veto.