MP har nu den lägsta siffran i opinionsundersökningarna på ett par årtionden, 4,7 procent. Länge hade partiet som ett viktigt mål att komma i regeringsställning. Men när man väl kom med i regeringen blev resultatet uppenbarligen inte så lyckat som man hade hoppats på.
Länge behandlades MP med silkesvantar. Men när partiet kom i rege-ringsställning förändrades attityden: ett regeringsparti kritiseras alltid hårdare. Och svagheterna blev raskt uppenbara.
Två ministrar har redan tvingats avgå: Mehmet Kaplan och Åsa Romson, en på grund av sina grumliga relationer till AKP-regimen i Turkiet och den andra på grund av flera konstiga yttranden. Men den viktigaste förklaringen till de rekordlåga opinionssiffrorna är nog att man i regeringsställning har tvingats att göra reträtter i flera för partiet mycket viktiga frågor, allt ifrån flyktingar till brunkol.
Miljöpartisterna var inte förberedda på att regeringssamverkan för ett litet parti ibland betyder smärtsamma omprövningar. Skillnaden mellan partiets löften om stordåd och den krassa verkligheten blev för stor.
Så har partiets företrädare inte heller gjort några märkbara insatser i regeringen. Gustav Fridolin, som väl egentligen borde ha avgått efter att ha stöttat Mehmet Kaplan in i det sista, har inte gjort mycket väsen av sig på senare tid. När han tillträdde lovade han stora reformer på skolans område men av det blev det inte mycket. Nu ligger han lågt.
Den MP-minister som klarat sig bäst är Isabella Lövin, som nu blivit språkrör och fick representera sitt parti i partiledardebatten i tv i söndags, vilket hon gjorde med den äran. Hon försökte inte – som Gustav Fridolin tidigare gjort – ta avstånd från partiets ja till inskränkningarna i invandringen.
Hon beklagade men försvarade beslutet, vilket naturligtvis är den enda möjligheten för en minister. Hon uteslöt inte en fortsatt stram flyktingpolitik eller att låta Vattenfall sälja det tyska kolet eller att sänka skatten på kärnkraft. Att hon sedan inte var så tjusigt klädd och hade en hårtest som föll ned i ansiktet borde inte uppröra någon, vilket det ändå tydligen gjorde.
Men många miljöpartister har tydligen svårt att acceptera att ett litet regeringsparti inte kan få gehör för alla sina frågor utan tvärtom måste kompromissa också på sådana områden som tillhör partiets hjärtefrågor. Den interna kritiken mot partiledningen har varit stark.
Det finns redan de som tror att Miljöpartiet kommer att röstas bort i nästa val. Men det är inte sannolikt. Det är alltid svårt att gissa valutgången, i synnerhet mer än två år i förväg. Vi vet inte vilka frågor som kommer att dominera valrörelsen.
Det mesta talar för att Miljöpartiet kommer att finnas kvar också efter valet 2018. Men någon storhetstid framöver för Miljöpartiet är svår att se.
UNT Ledare