Dessvärre tycks rubriken vara helt adekvat. Emilie Hillert är en av Sveriges främsta advokater när det gäller migrationsrätt. Hon har upptäckt hur en händelse som hon först trodde var ett enstaka misstag i själva verket ingår i ett mönster. Migrationsverket anstränger sig aktivt för att se till att asylsökande inte får bidrag till vinterkläder för sina barn. Och därmed ”stjäl” man också arbetstid, skattepengar och andra resurser som hade kunnat användas till något meningsfullt.
Utgångspunkten är den dagersättning som en asylsökande under vissa förutsättningar har rätt till. Nivån varierar beroende på omständigheterna, men är genomgående låg. Om pengarna inte räcker till det allra nödvändigaste så kan man ansöka om ett särskilt bidrag för något som verkligen behövs men som man inte kan betala själv. På Migrationsverkets hemsida anges varma vinterskor som exempel på ett sådant behov.
Häromåret ansökte föräldrarna till en treåring om bidrag till jacka, skor, overall, vantar och mössa. Det avslogs med motiveringen att barnet två år tidigare hade fått bidrag för samma ändamål. Att treåringar är större än ettåringar och drar helt andra storlekar var oväsentligt. Behovet av vinterkläder hade en gång för alla tillgodosetts.
Beslutet överklagades till Förvaltningsrätten som konstaterade att treåringar inte gärna kan ha kläder lämpliga för ettåringar och därför gav föräldrarna rätt. Men Migrationsverket gav inte upp. Nu överklagade man till Kammarrätten, som rev upp Förvaltningsrättens beslut. Inga vinterkläder. Är det sådant som verkets anställda ska ägna sig åt, i en situation där flyktingströmmarna är stora och alla resurser behövs för att få den egentliga verksamheten att fungera?
Tydligen anser någon just detta. För Emilie Hillert har nu funnit att precis samma mönster upprepas i flera andra fall. Föräldrar till småbarn, tonåringar och ensamkommande unga ansöker om bidrag till vinterkläder. Migrationsverket avslår, varpå beslutet överklagas till Förvaltningsrätten som ger den sökande rätt.
Migrationsverket återkommer och överklagar till Kammarrätten som ändrar tillbaka beslutet. Det förekommer, som man kunde vänta sig, att Kammarrättens beslut dröjer till sommaren när behovet av vinterkläder bortfallit och Migrationsverkets hållning alltså inte längre kan ifrågasättas …
Man bör observera att de summor det rör sig om är rent marginella, några hundralappar för det allra nödvändigaste i ett kallt klimat. Migrationsverkets kostnader för att driva processen till det resultat man önskar är uppenbarligen väsentligt högre. Vi betalar, skriver Hillert, mer för att ett barn ska frysa än vad vi skulle ha gjort om barnet fått behålla sina vinterkläder.
Finns någon rimlig förklaring till detta agerande? I så fall är vi många som vill höra den.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör