Men uppgörelsen som räddade kvar Grekland i eurozonen väcker frågor om EU:s färdriktning.
För under de senaste veckornas dramatik har det blivit uppenbart att rörelseriktningen mot ökad integration som är Europasamarbetets kärna har avstannat. Meningen med EU och Europa riskerar därmed att gå förlorad.
Vem bär ansvaret?
Många fingrar pekar mot Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern anklagas för rigiditet och bristande, om uttrycket tillåts, fingerspitzgefühl i sitt politiska handlag. Hon förnedrade grekerna inför öppen ridå och drev igenom en uppgörelse som ger dem föga hopp om framtiden. Både Frankrike och Italien visade öppet sitt missnöje med den tyska inställningen.
Tysklands motargument, att grekernas utsatthet är självförvållad och att en särbehandling vore orättvist mot andra EU-medlemmar som tvingats till hårda åtstramningar för att få ordning på sina ekonomier, gjorde inte något intryck. Motsättningarna skärptes av den tyske finansministern Wolfgang Schäubles uttalande att Greklands bästa chans till skuldnedskrivning nog vore en sorti från euron.
Europa kan bara fungera när solidaritet och ansvarstagande samspelar. Det var den självklara utgångspunkten för politiker med egna erfarenheter av den utveckling som ledde fram till andra världskriget. Men dagens mer pragmatiska ledarskap har visat prov på betydande samarbetssvårigheter under EU:s allvarligaste kris.
Helmut Kohl och Francois Mitterrand avvecklade det kalla kriget. Angela Merkel och Francois Hollande lät ett konkursfärdigt land på knappt elva miljoner invånare ta det övriga EU som gisslan. Den tysk-franska axeln som samarbetet så länge vilat på är inte längre stabil.
Misslyckandet försvagar trovärdigheten för Europa som ett gemensamt projekt. När staterna börjar gå sina skilda vägar ökar misstroendet om avsikter och ambitioner. Det är en minst sagt osäker grund för solidaritet och ansvarstagande.