På fredagen skedde en betydande återhämtning. Men många undrar om det bara rör sig om en respit i väntan på fortsatta fall.
Betecknade för den osäkra situationen är att blickarna vänds mot politikerna. Det är alltså inte så mycket marknadens utan kommunistpartiets förtroende som står på spel. Och det har sjunkit dramatiskt i takt med börsfallen. Miljontals småsparare har fått se en betydande del av sina besparingar utraderade.
Reaktionen har varit en blandning av chock och ursinne. New York Times citerar från en text av en hårt drabbad investerare som spridits på kinesiska sajter: ”Det här var ett börsfall som i grunden skadat medelklassens tillgångar efter ett årtionde av slit. För oss är den kinesiska drömmen bara en dröm.”
Den urbana medelklassen – enligt New York Times äger 80 procent av den aktier, direkt eller indirekt – som satte sin lit till regimens löften och propaganda om en ständigt uppåtgående börskurs söker nu svar och förklaringar. Hittills har de uteblivit.
Den politiska ledningens tystnad är i sig talande. President Xi Jinpings prestige och trovärdighet står och faller med ekonomins utveckling. En politiker som levt högt på bilden av lugn kompetens visar sig oförmögen att bemästra situationen. De många kineser som hörsammade regeringens ständiga uppmaningar att investera på börsen har nu fått en annan och mindre smickrande bild av sin president.
Kina är en diktatur och det betyder naturligtvis att öppen kritik av Xi och den övriga ledningen är otänkbar. Men även om de politiska konsekvenserna av krisen är svårbedömbara kan man utgå från att den interna debatten är i full gång. I centrum lär stå frågan om krisens fortsatta förlopp och vilka insatser som ska sättas in. Problemet är förstås att de styrande, deras många ingripandena till trots, visat att de inte behärskar situationen. Att de saknar information och kunskap om den marknad som de vill kontrollera.
Det kinesiska kommunistpartiets dominans får många att uppfatta det som en monolit. Sanningen är att en mängd rivaliserande fraktioner med olika inriktningar kämpar om makt och inflytande. Den bokstavstroende revolutionära eliten har ersatts av affärsmän, entreprenörer, akademiker och andra intellektuella.
Men i denna miljö utan insyn får en ofantlig korruption och ett systematiskt maktmissbruk fritt spelrum. Avsaknaden av ett oberoende rättsväsende, en fri press och ett självständigt verkande civilt samhälle gör att partiet aldrig kan ifrågasättas på allvar. Oppositionella tystas och medborgarna lär sig nödvändigheten av självcensur.
Kinas enastående ekonomiska framgångar är odiskutabla. Men att de också vilar på en skakig grund har nu blivit allt tydligare.