I söndags hade ett antal organisationer samlats för att diskutera abortfrågan och se film på temat. Arrangemanget avbröts i slutet av dokumentärfilmen Vessel då tre maskerade män gick till attack och bland annat kastade en rökbomb i lokalen. Händelsen var ännu en påminnelse om att aborter, även i länder med aborträtt, ständigt ifrågasätts. Som abortförespråkare, eller som kvinna som ska genomföra en abort, kan du aldrig känna dig säker, är budskapet.
Sedan 1975 har alla kvinnor i Sverige rätt till fri abort till och med 18:e graviditetsveckan. Man behöver inte tala om varför man vill göra abort och valet får inte ifrågasättas av sjukvården. Politiskt lyckades Alf Svensson minska abortmotståndarnas inflytande i Kristdemokraterna på 1990-talet, men organisationer som Ja till livet finns förstås kvar och verkar. Sverigedemokraterna har tagit vid och driver frågan om abortförbud efter vecka 12. Trots all erfarenhet om att restriktivare lagar inte leder till färre aborter, bara mer osäkra och till och med livsfarliga ingrepp.
I omvärlden har de flesta EU-länder mer restriktiva abortlagar än Sverige, med totalförbud mot aborter i Polen, Irland och Malta. I Spanien kom för ett år sedan ett lagförslag om att abort bara skulle tillåtas om kvinnans liv var i fara eller efter våldtäkt. Protesterna blev starka, både i och utanför landet, och den spanska regeringen har dragit öronen åt sig och det slutliga resultatet ser ut att bli mindre förändringar, men åt det restriktiva hållet.
USA har grundlagsskyddad aborträtt sedan 1973, men också västvärldens starkaste och våldsammaste abortmotstånd. Dödshot mot abortläkare och attacker mot kliniker som genomför aborter blir allt vanligare, och enskilda delstater har också successivt infört mer och mer restriktiva abortlagar. Bland de mer absurda inslagen finns skyldigheten att före en abort genomgå en ultraljudsundersökning (till exempel i Indiana), en medicinskt helt omotiverad men naturligtvis gravt skuldbeläggande och på alla sätt förkastlig bestämmelse.
Inget land i världen har helt fri abort och frågan måste förstås ständigt diskuteras. Problemet är att så få ståndpunkter i dessa diskussioner tar sin utgångspunkt i medicinsk forskning och kvinnors hälsa. Konservativa hjärtefrågor som moral och religion är desto vanligare.
Den som kastar en rökbomb mot en abortfilmfestival kan visserligen vara ute efter kvinnor i allmänhet, och vänsterfeminister i synnerhet, det behöver inte röra sig om hängivna abortmotståndare. Ändå är varje attack av den här arten en påminnelse om att kvinnors rätt till sin egen kropp, och till en god och säker vård, ständigt måste försvaras. Varje medicinskt omotiverat förslag om att inskränka aborträtten kräver samma försvarsreflex. Ytterst handlar det om människors lika värde och om vilket samhälle vi vill ha.