Vänsterpartiet ingår i regeringsunderlaget men inte i regeringen. Partiet har kunnat utnyttja den positionen till att vinna ett antal sakpolitiska framgångar. Tio miljarder extra till kommunerna ligger i linje med traditionell V-politik och glasögonbidrag och gratis läkemedel till barn uppskattas säkert av många.
Men Vänsterpartiets övergripande mål är ju ett annat, att ”avskaffa kapitalismen” och bereda vägen för en ”socialistisk produktionsordning”. I det avseendet har man inte kommit en millimeter framåt. Inget annat parti är intresserat och de svenska väljarna anser över lag att kombinationen av fri marknadsekonomi och generell välfärdspolitik är ganska bra.
Kanske tycker en och annan aktiv vänsterpartist att det är lika bra att partiets stora mål aldrig tycks kunna uppnås. Vad systemskiftet mer bestämt ska innebära i Sverige har aldrig utretts och de försök att ”bygga socialismen” som har gjorts på andra håll kan bara locka marxistiska dogmatiker. Politisk ofrihet – för att inte säga diktatur – och ett ekonomiskt system som inte ens förmår leverera elementära konsumtionsvaror är den ofrånkomliga följden av den ideologi som väglett Vänsterpartiet och dess föregångare genom historien.
De ledande V-politikerna talar numera med små bokstäver om kommunismen. Men den nya version av socialistisk vänsterpolitik som många i stället drömmer om är inte heller något fungerande alternativ. Det ekonomiska sammanbrottet i Venezuela beror i grunden på samma faktorer som gjorde att de socialistiska ekonomierna i Östeuropa – eller på Kuba – aldrig kunde fungera. Och försöken att styra medier, rättsväsende och valresultat visar på samma reflexer som känns igen från kommunistiska regimer överallt.
I Europa är det snarare nya partier som spanska Podemos och grekiska Syriza som svenska vänsterpartister ser som sin förebild. Inget av dessa har dock försökt åstadkomma det stora systemskifte som V anser sig kämpa för. Och förhållandena här motsvarar ju inte alls dem som dragit väljare till dessa vänsterpopulistiska rörelser. Korruptionen är obetydlig, välfärdssystemen fungerar och ekonomin har inte sjunkit ner i något svart hål.
Så länge som den svenska blandningen av demokratiskt förankrad marknadsekonomi och välfärdspolitik i stora drag fungerar så är utrymmet begränsat, både för vidlyftig vänsterpopulism och för paroller om att ”avskaffa kapitalismen” och införa ett helt nytt ekonomiskt och politiskt system.
Många vänsterpartister skulle säkerligen vilja slippa ifrån detta historiska arv, men så länge som tongivande delar av partiet inte vill så är möjligheterna till ytterligare framgångar begränsade – hur kompetent Jonas Sjöstedt än är som partiledare.
Håkan Holmberg