Men när Löfven i går för första gången talade på första maj som statsminister handlade det mera om att skapa ett allmänt intryck av vad regeringen vill än om att redovisa skarpa förslag .En ”nationell samordnare” ska tillsättas för unga som hamnat utanför arbetsmarknaden. Och finansminister Magdalena Andersson vill utreda möjligheterna att införa en bankskatt.
Det är naturligtvis inget fel i och för sig på en ”nationell samordnare”, vare sig det handlar om unga i utanförskap eller om andra politikområden. Och en skärpt beskattning av bankerna motsvarar antagligen ett utbrett stämningsläge bland många väljare, oavsett om en sådan beskattning får några påtagliga effekter eller inte.
Om ett år vet vi kanske vad som kom ut av de försiktiga signalerna från i går. På första maj 2016 vill många som deltar i första maj-tågen antagligen ha tydligare besked än i går.
Socialdemokraterna har just nu lägre opinionsstöd än någon första maj sedan 1991 – så kan det inte gärna fortsätta om Löfven vill sitta kvar som statsminister 2018. I en annan undersökning hade Moderaterna åter större förtroende när det gäller jobbpolitiken än Socialdemokraterna och skillnaden mellan S och FP vad gäller förtroendet i skolpolitiken var bara någon enstaka procent.
Det parti som vant sig vid att se sig självt som ”evigt” statsbärande har svårt att leverera. Den traditionella bilden av S som unikt regeringsdugligt håller inte längre – den sprack när alliansen vann två val i rad. Det är länge sedan som ett besked från socialdemokratin också avgjorde vilken politik som skulle föras. Numera måste partiet komma överens med flera och vara berett att betrakta också andra partier som jämlikar.
Det är bara några år sedan som Håkan Juholt i sitt installationstal försökte ge sken av att S på egen hand kunde förhandla med facken om att ändra pensionsuppgörelsen – han fick retirera redan nästa dag. Nu regerar Stefan Löfven i koalition med Miljöpartiet – den första koalitionsregering som Socialdemokraterna har ingått i sedan 50-talet.
Svårigheterna riskerar att bli större ju längre tiden går. Förra finansministern Anders Borg (M) påminde nyligen om den välkända tumregel som säger att en regering som vill bli omvald bör genomföra sina viktigaste nya åtgärder snabbt efter tillträdet.
Det gjorde alliansen efter valet 2006, men den rödgröna regeringen har knappast kommit igång med att regera ännu.
Det beror förstås inte bara på Löfven eller på den ovana regeringskombinationen S-MP, utan i väl så hög grad på att regeringen saknar egen majoritet och på att det parlamentariska läget inte liknar något som vi är vana vid. En fortsatt alliansregering skulle ha haft liknande svårigheter. Men för ett parti som vant sig vid att bestämma på egen hand är svårigheterna särskilt stora.