Uppskattningen kommer från EU:s gränsmyndighet, Frontex, och beskriver en av de mest omfattande massflyktsituationerna efter andra världskriget. För flyktingarna handlar det om desperata chanstagningar för att komma undan krig och katastrofer i hemländerna. För Europa handlar det om moraliska förpliktelser som man inte längre kan skjuta ifrån sig.
Katastrofen i söndags, då kanske 950 personer drunknade, är den värsta hittills men ännu en katastrof rapporterades så sent som i går. Båtarna kommer ofta från Libyen som är ett land utan fungerande statsmakt men med fritt spelrum för människosmugglare.
Metoderna är cyniska. Man pressar av de flyende allt vad de har för en plats på en skorv som knappt är sjöduglig. De som inte kan betala för en plats på däck får till ett lägre pris resa inlåsta i lastrummet – så var det för många av dem som drunknade utanför Lampedusa i helgen. Vad flyktingarna i praktiken betalar för är inte en transport till Italien utan att förhoppningsvis bli räddade av någon annan när den båt de lastats ombord på sjunker.
Den italienska operationen Mare Nostrum kunde ändå rädda ganska många, men lades ned i föreställningen att detta skulle leda till att flyktingströmmen minskade. I stället har antalet flyende ökat och den EU-operation, Triton, som ersatt den italienska har mindre resurser och fungerar sämre.
Till sist tycks det ändå ha blivit omöjligt för EU:s medlemsländer att titta bort när tusentals människor drunk-nar på flykt över havet. Ett förslag till ny gemensam flyktingpolitik ska presenteras i maj, men ett toppmöte mellan stats- och regeringscheferna väntas redan denna vecka. Italiens premiärminister vädjar om att hans land inte ska lämnas ensamt i den nödsituation som råder. Sverige och Tyskland, som tar emot fler flyktingar än något annat EU-land, vill att alla EU-länder solidariskt delar ansvaret.
Italien måste snabbt få hjälp av övriga EU-länder med fartyg och helikoptrar som kan ta upp människor som annars skulle drunkna. Att snabbt minska själva flyktingströmmen är svårare. I Libyen finns knappast någon att samarbeta med och att bevaka långa gränser i ödemarken är omöjligt. Men långsiktigt måste förhållandena både i Libyen och i övriga länder i området stabiliseras – vilket kräver insatser som EU inte kan genomföra på egen hand.
Däremot skulle antalet kvotflyktingar, alltså flyktingar som fördelas i ordnade former med hjälp från FN:s flyktingkommissariat, kunna ökas väsentligt. EU-kommissionen vill också göra det möjligt att söka asyl direkt på en EU-ambassad, men majoriteten i den svenska riksdagen är emot. Men i ett katastrofläge som det vi nu har måste också den ståndpunkten kunna omprövas.