En vecka efter valdagen har också personrösterna på partiernas kandidater räknats. Som alltid blir det några väntade eller oväntade förändringar i förhållande till rangordningen på valsedlarna. Birgitta Ohlsson (FP) gick förbi partiledaren Jan Björklund i Stockholm – men båda kommer in i riksdagen. Stefan Attefall och Maria Larsson (båda KD och båda avgående statsråd) föll igenom i Jönköping till förmån för nykomlingen Andreas Carlsson. I Uppsala ersätts Ismail Kamil (FP) av Maria Weimer, medan Solveig Zander (C) sitter kvar trots en stark utmaning från CUF-ordföranden Hanna Wagenius.
Spärren för att bli invald i riksdagen (och Europaparlementet) genom personval har sänkts från åtta procent till fem av partiets röster i valkretsen. I kommun- och landstingsvalen räcker det med 50 respektive 100 röster av dem avgetts på partiet. Det gör att det blivit lättare för de väljare som vill rösta in en annan kandidat än den som partiorganisationen satt överst på listan. Men förändringen är ändå en halvmessyr.
Fortfarande är det lätt att betrakta förstanamnet på listan som så självskrivet att få sätter kryss för henne eller honom. Målmedvetna minoriteter kan därmed förändra rangordningen även om majoriteten i verkligheten skulle föredra det namn som står överst. Och det säger sig självt att det är lättare att få tillräckligt många kryss för kandidater i mindre partier och små valkretsar än för den som tillhör ett större parti och ställer upp i en stor valkrets. Rädslan för regelrätta valkupper kan rent av göra partierna mindre benägna att alls släppa fram starkt profilerade personer på listorna.
Lösningen är att ta bort spärren helt och samtidigt göra det obligatoriskt att sätta personkryss. System av det slaget finns i andra länder, exempelvis i Finland. Att vi inte också har en sådan ordning beror helt på det tidigare motståndet mot personval som princip i några av partierna (främst S och V). Personval med spärr blev kompromisslösningen. Nu är det dags att införa personval på riktigt.