Alla förändringar av läroplaner, program och betyg kan få kallsvetten att rinna längs ryggen även på en som varken är lärare eller för tillfället har barn eller barnbarn i skolan.
Men så kommer ändå förslaget som man väntat på, och hjärtat gör ett litet glädjeskutt. Gymnasister ska inte kunna lämna skolan utan att ha haft ett estetiskt ämne på schemat. En självklarhet kan tyckas, som i politisk ignorans eliminerades 2011. Som om musik, bild, dans, teater, poesi plötsligt förnekades som avgörande företeelser för människors livsförståelse och utveckling.
För så är det. I dag finns massor av evidens för hur viktiga estetiska ämnen är för kreativitet, arbetsminne, inlärning med mera. Särskilt musiken påverkar hela hjärnan med massor av goda effekter på både kognitiv förmåga och hälsa – psykisk som fysisk. Forskning visar att barn som får ägna sig mycket åt musik får bättre resultat i teoretiska ämnen, även när man tar hänsyn till klass och social bakgrund.
Vill man höja skolresultaten så är estetiska ämnen ett slags snabbspår, som också ger bildning och personlig utveckling. Hjärnforskningen visar visserligen att inlärning tar sig högst individuella uttryck i varje hjärna – en utmaning i sig för pedagoger. Men den visar också tydliga fördelar med att varva teoretiska ämnen med estetiska, praktiska och rörelse.
Men säg den glädje som varar. Vid noggrannare läsning ser man att regeringen föreslår ”ett estetiskt ämne”. Ett! Det ska alltså bli pyttipanna på schemat, kryddad med skryt och vackra ord om ”stärkt bildningstradition”. Unket.
Tidigare valde gymnasielever mellan musik eller bild, och fick fördjupa sig under ledning av ämnespedagog. I den gamla gymnasieskolan kunde man, utöver att välja exempelvis musikestetisk variant av samhällsprogrammet, söka utökad studiekurs i bild. Därtill teater och körsång. Kommunala musikskolans pedagoger fanns på skolan. Kostnadsfritt. På den tiden fuskade man inte med begreppet bildningstradition.
Lärarnas Riksförbunds invändningar är därför högst relevanta. Det är fel att blanda olika estetiska uttryck i en kurs. Förutom att det blir grunt och tunt: vem ska undervisa? Var finns den färdiga pyttipannaläraren hösten 2019?
LR påpekar rena självklarheter: ”Det är bättre om eleven kan välja uttrycksform och få undervisning av en lärare med behörighet i det specifika ämnet, om det är dans, bild eller något annat.”
Slutligen får vi hoppas att de 50 poäng i det estetiska ämnet (som alltså bör vara renodlat och kunna väljas) inte pressas samman till 30 timmar. För då blir vi lurade ändå av de politiker som slår sig för bröstet över förslaget.
Den som gör om måste göra rätt. Dessvärre är valår alltid fulla av pimpat kollijox.
Maria Ripenberg