Innehållet ska, enligt planen, preciseras vid det nya toppmöte som börjar i dag. Man måste utgå från att någon form av enighet uppnås även denna gång. Alternativet kan vara att unionen upphör att fungera som en aktör som är kapabel att fatta politiska beslut, och kanske till sist faller sönder i sina beståndsdelar.
Pressen på EU:s stats- och regeringschefer att komma överens – nästan oavsett vad man kommer överens om – är mycket stark. Frågan är i vilken mån Tysklands förbundskansler Angela Merkel förmår rädda ett mått av anständighet i de beslut som fattas.
Det är Merkel som spelar huvudrollen i förhandlingarna med Turkiet. Hon säger själv att hennes flyktingpolitik ligger fast också efter de tyska delstatsval som innebar stora framgångar för det högerextrema partiet AfD. Men hon är obestridligen försvagad och har i praktiken retirerat från positioner hon tidigare intagit.
Hennes främsta prioritet är säkerligen att försöka hålla ihop unionen, också om detta innebär att hon får överge mycket av den politik hon hittills har drivit. Säkert menar hon också att hennes egen och regeringens auktoritet i hemlandet är beroende av att EU och Turkiet kan enas om innehållet i det ramavtal som ingåtts.
Problemet är inte EU i sig utan att politiker i land efter land ser sig tvungna att följa opinioner som präglas av oro för välfärden, av misstro mot politiker och av rädsla för människor med annan bakgrund. Och det leder i sin tur till att EU nu tvingas göra sig beroende av Turkiet, ett land vars politiska ledning avlägsnar allt längre från demokratiska principer.
Det som borde ha varit en gemensam angelägenhet för hela EU hanteras nu av varje land för sig, i enlighet med de nationella politiska förutsättningarna. Resultatet är överallt att den öppenhet som skulle vara en av EU:s bärande principer överges. Den politiska dynamiken i Sverige är dock speciell. Det är tydligt att flyktingpolitiken har potential att spränga koalitionsregeringen mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet.
Det var svårt nog för Miljöpartiets ledning att godta de skärpningar av flyktingpolitiken som regeringen lade fram i höstas. Nu har reaktionerna på utkastet till lagrådsremiss om möjligheten att få uppehållstillstånd kommit och de kan bara beskrivas som förödande. Juridiska instanser, tunga organisationer med humanitär inriktning, Socialstyrelsen, Sveriges kommuner och landsting och många fler kritiserar förslaget. Fyra partier utanför regeringen - C, L, V och KD – går emot inskränkningarna i rätten till familjeåterförening. Hur ska Miljöpartiets leding kunna hålla emot motsvarande kritik inom det egna partiet?
Stefan Löfvens problem är annorlunda än Angela Merkels, men de är inte mindre.
Håkan Holmberg