Ingen ifrågasätter att nyvalet i Turkiet har gått rätt till, rent formellt. Men förutsättningarna har varit desto mer oroande för alla som håller på de principer som brukar känneteckna demokratiska rättsstater.
Turkiet har redan haft ett parlamentsval i år. Det skedde i juni och ledde till att Erdogans islamistiska och alltmer auktoritära parti, AKP, förlorade sin majoritet. Därmed blev det också omöjligt för Erdogan att driva fram den författningsändring som skulle ge presidenten – honom själv – kraftigt utökade maktbefogenheter.
Kanske skulle premiärminister Ahmet Davutoglu ha kunnat bilda en koalitionsregering mellan AKP och det ”socialdemokratiska” och sekulära CHP, det turkiska maktpartiet under många decennier. Men Erdogan blockerade effektivt varje koalition, vilket innebar att ett nytt parlamentsval blev oundvikligt. För att få fram ett ”bättre” valresultat bröt han så den femåriga fredsprocessen med den kurdiska terrorstämplade rörelsen PKK. Inbördeskriget återupptogs, med den uppenbara kalkylen att rädslan och längtan efter stabilitet skulle driva väljare från andra partier till AKP.
Valrörelsen genomfördes i en stämning av hot mot medierna och mot andra partier, i synnerhet mot det ”prokurdiska” HDP som också vunnit röster från turkar med liberala och vänsterbetonade sympatier. Efter terrordådet i Ankara mot ett massmöte mot det upptrappade våldet – ett dåd som tillskrivs IS men som många tror att säkerhetsorganen kände till i förväg - tvingades HDP i praktiken lägga ned sin valkampanj. Tidningsredaktioner har stormats av ligister i maskopi med regeringen och enskilda journalister har hotats och trakasserats.
Erdogan lyckades, nästan. AKP får egen majoritet i parlamentet men inte den supermajoritet som gör det möjligt att ändra författningen efter Erdogans önskan. HDP finns kvar i parlamentet. Men det mesta talar för att Erdogan på ett eller annat sätt kommer att tvinga fram den majoritet för en författningsändring som han önskar.
Och även om han eventuellt skulle misslyckas med detta så är hans ställning nu ändå så stark att mediernas frihet och domstolarnas oberoende sannolikt kommer att kringskäras ännu mer. De turkiska väljarna kan i princip ha röstat för att montera ned de institutioner som är nödvändiga för en fungerande demokrati, även om val och parlamentsdebatter kommer att förekomma också i framtiden.
I teorin kan Erdogan förstås hejda sig just här och avveckla den spänningens strategi han har valt. Den har ju ändå betalat sig. Men det är inte mycket som talar för en sådan utveckling.
En helt annan fråga är hur länge det auktoritära styre han har skapat kan fungera. Spänningarna inom det turkiska samhället försvinner inte. Landet är i kris och det är presidenten som har skapat den.