De politiska framgångarna tycks ha stigit Erdogan åt huvudet. Nu hoppas han att parlamentsvalet på söndag ska ge hans parti, det islamistiska AKP, absolut majoritet så att han skriva om författningen på ett sätt som kraftigt ökar hans egna maktbefogenheter. Avgörande för utgången tycks bli hur stort stöd det ursprungligen kurdiska partiet HDP kan få.
Turkiet har numera en valspärr på 10 procent – ett resultat av Erdogans strävan att eliminera så mycket som möjligt av oppositionen och därmed i sig ett demokratiskt problem. HDP:s stöd enligt opinionsmätningarna ligger ungefär på 10-procentsnivån. Klarar man gränsen så lär det bli omöjligt för AKP att få den majoritet som Erdogan önskar.
De politiska förhållandena i Turkiet är mer komplicerade än i de flesta länder. AKP och Erdogan har tidigare gjort mycket för att bryta militärens makt, förbättra kurdernas ställning och öppna landet mot Europa. Det största oppositionspartiet, det officiellt socialdemokratiska CHP, har däremot förknippats med motsatt hållning, eftersom man totalt har identifierat sig med statsgrundaren Kemal Atatürks projekt att förvandla resterna av det gamla Osmanska riket till en strikt sekulär och strikt turkisk nationalstat. Militären har setts som en garant för detta, medan EU har setts som ett hot.
Trots reformerna har Turkiet under Erdogans styre de senaste åren alltmer styrt bort från europeiska värden. Landet har i dag fler fängslade journalister än Kina och rättsväsendets oberoende kan starkt ifrågasättas. Presidenten själv talar ständigt om Turkiet som en ”världsmakt” av egen kraft och uttalar sig med häpnadsväckande arrogans om den växande kritiken mot honom själv.
För många turkar är detta ett tecken på att de har en stark ledare som bör få förnyat förtroende och ännu större befogenheter. Men många andra drar motsatt slutsats. Protesterna mot byggplanerna i Gezi-parken i Istanbul 2013 bottnade i mycket mer än okänslig stadsplanering och demonstranterna utgjorde ett brett spektrum av landets etablerade medelklass som inte längre ville finna sig i Erdogans auktoritära maktutövning.
Det är i det perspektivet som HDP:s valresultat är intressant. Partiet har sin bas bland kurderna, men partiledaren Selahattin Demirtas har aktivt försökt vidga stödet så att också andra minoriteter och kritiker av Erdogans styre ska attraheras. Men samtidigt har HDP vuxit fram ur ett parti som varit gerillarörelsen PKK:s politiska förgrening. Och PKK för sedan några år förhandlingar med Erdogan med syfte att få slut på det långa inbördeskriget i Turkiets kurdiska delar.
Turkisk politik är komplicerad. Men en egen absolut majoritet för Erdogan är inte vad landet behöver.