Riksrätt betraktas alltjämt som högst osannolikt. Men flera skribenter menar att Trump gradvis gjort sig allt mer irrelevant. Som den avgörande händelsen i denna utveckling räknas då det framträdande efter den högerextrema terrorn i Charlottesville, där han vägrade att göra någon moralisk skillnad mellan uttalade nazister och vit maktanhängare å ena sidan och de som protesterade å den andra.
Några uttrycker det som att Trump egentligen aldrig tillträdde som president – inte i den mening som begreppet hittills har haft. Han har inte visat någon vilja att framstå som en nationell moralisk ledare i en svår tid eller visat något intresse för lagstiftningsarbetet. Allt har handlat om honom själv.
Efter Charlottesville har han fått allt fler av dem som han skulle behöva stöd från eller samverkan med att på olika sätt markera avstånd: storföretagsledare, ledande personer inom militären och säkerhetstjänsterna, allt fler republikanska toppolitiker och naturligtvis deras motsvarigheter bland Demokraterna.
Mönstret gick att se redan från början, när Trump deklarerade att han skulle ställa upp i presidentvalet. Han bröt mot alla uppföranderegler som normalt förknippas med landets högsta ämbete – han vägrade offentliggöra sina deklarationer, attackerade föräldrarna till en stupad amerikansk och muslimsk soldat, sade häpnadsväckande saker om kvinnor och om konkurrenter i det republikanska primärvalet, och uttryckte sig nedlåtande om USA:s allierade, för att bara nämna några exempel. Hans envetna twittrande sågs som ett sätt att ha direktkommunikation med väljarna, men handlar antagligen mer om en sorts självbekräftelse.
När han ändå vann (utan majoritet bland väljarna) visade han ingen förståelse för att presidentposten kunde innebära någon konflikt med hans egna och familjens kommersiella intressen – som av allt att döma hade starka kopplingar till Ryssland. Han har lämnat mängder av viktiga poster i administrationen obesatta, samtidigt som Vita huset öppnats för tvivelaktiga och helt oseriösa personer.
Anthony Scaramucci, Steve Bannon och Sebastian Gorka (de två senare uttalade motståndare till den liberaldemokratiska samhällsmodellen och anhängare av diverse konspirationsteorier) har senare fått sparken. Men att de överhuvudtaget funnits i presidentens närhet säger allt som behöver sägas om Trumps ointresse för ämbetets ansvar och innebörd och för viktiga amerikanska institutioner. Själv har han aktivt försökt underminera rättssystemet, förtalat massmedierna och inte dragit sig för att göra till och med en nationell sammandragning med den amerikanska scoutrörelsen till arena för sin egen privata vendetta mot medierna och mot andra politiker.
Presidenter i trångmål tar ofta sin tillflykt till utrikespolitiken. För Trump är detta knappast någon räddning. Hans uppenbara okunnighet om viktiga förhållanden, hans utfall åt alla håll (utom mot Ryssland) och hans sätt att stryka auktoritära ledare medhårs ger inte mycket utrymme för att vinna tillbaka förlorade poäng.
Förmodligen är han själv medveten om att ett växande antal amerikaner börjat betrakta honom som i bästa fall irrelevant, en ”lame duck” efter ett fåtal månader i Vita huset. Därav Trumps val att åter vända sig till sina mest inbitna anhängare genom massmöten som om valrörelsen alltjämt pågick – som i Phoenix, Arizona nyligen. Och därav hans chockerande beslut att benåda en polischef som grovt överskridit sina författningsenliga befogenheter. Också detta beslut har lett till starka reaktioner från personer som han annars borde räkna som sina allierade.
New York Times kolumnist Frank Bruni fångar i en lång analys (den 18 augusti) in reaktioner som dessa i konstaterandet att Trump ingalunda misslyckats med att leva upp till kravet att vara alla amerikaners president. Han har överhuvudtaget aldrig försökt.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör