Förra veckans EU-toppmöte visade att EU:s ledare är fast beslutna att fortsätta med sitt stöd till Ukraina, och med sanktionerna mot Ryssland. Rubeln fria fall kunde hejdas i tisdags först efter att den ryska riksbanken chockhöjt styrräntan till 17 procent och inlett massiva stödköp av sin valuta. I den perfekta stormen över Kreml ingår också ett mycket lågt oljepris, cirka 60 dollar per fat, och en fallande Moskvabörs.
På ytan märktes inte mycket när Putin i torsdags höll sin årliga presskonferens för inhemska och utländska journalister. Han läxade upp västvärlden i allmänhet och Nato i synnerhet för det han kallar attacker mot den ryska suveräniteten. Själv försvarar han sig bara, vilket för övrigt också gäller ryska minoriteter i Ukraina. ”Vi betalar inte för Krim, vi betalar för vår uppriktiga önskan att bevaras som nation”, var Putins svar på Reuters fråga om han såg den ekonomiska krisen som priset för annekteringen av Krim.
Den ekonomiska krisen i sig kommer inte att knäcka Putin som skaffat sig tillräckliga reserver under de många goda år som följt efter återförstatligandet av ett flertal gigantiska olje- och energibolag. Hotet kommer inifrån, enligt Rysslandsanalytikern professor Anders Åslund. Inom kort, när importpriserna fördubblats och inflationen tagit fart, kommer stödet för politiken att minska och det blir allt svårare för presidenten att spela på de nationalistiska strängarna, spår han.
Och vad säger oligarkerna, de som blev kvar, som varken flydde utomlands eller fängslades när Putin kom till makten? De fick då behålla de förmögenheter som de tillskansat sig i privatiseringsvågen efter Sovjetunionens fall, som motprestation fick de inte på något vis engagera sig politiskt. Presidenten är sannolikt fortfarande beroende av deras stöd. Men när oligarkernas tillgångar urholkas, till följd av Putins utrikespolitik, urholkas också deras stöd till Putin.
Nästa års pressträff med Vladimir Putin blir kanske inte lika avslappnad, eller så blir den inte av.