I onsdags var det dags igen. Trump och Clinton utfrågades i den stora tv-kanalen NBC:s program Commander-in-Chief Forum om sin syn på amerikansk säkerhetspolitik. Trump lovordade åter Rysslands president Putin. Att han samtidigt sade att han inte gillade det ryska statssystemet spelar i detta sammanhang ingen roll.
Putin kontrollerar den ryska staten. Han har startat krig mot två grannländer – Georgien och Ukraina – och är i full färd med att strypa de sista resterna av öppenhet och oberoende information i Ryssland. Rysk politik präglas i extremt hög grad av korruption, med Putin och hans närmaste krets i centrum.
Det hindrar inte Trump från att säga att Putin ”i varje fall varit mycket mer ledare än Barack Obama”. Tydligen tycker han också att det är naturligt att återgälda det välkalkylerade beröm som han anser att Putin riktat mot honom själv. Förklaringen förefaller vara att Trump i alla avseenden tänker som en affärsman och helt enkelt ser Putin som en person som man kan göra affärer med – i detta fall med USA:s allierade i Europa som tänkbara offer.
Demokraterna kommer säkerligen att spela på Trumps svaghet för ledningen i Kreml under den fortsatta presidentkampanjen. Det hade kunnat ses som ren valpropaganda, men Trumps eget uppträdande bekräftar hela tiden varningarna. Hans tidigare kampanjchef, Paul Manafort, hade starka ekonomiska band till ryska maktintressen i Ukraina och uppgifter om länkar mellan Trumps kampanj och ryska oligarker återkommer gång på gång. Han har också välkomnat ryska hackares förmodade dataintrång i avsikt att skada motkandidaten Hillary Clinton.
Jämfört med detta är Trumps påstående i samma utfrågning att han själv har kunskaper om IS eller Mellanöstern som inte ens USA:s generaler besitter som nästan oskyldigt naivt. Trump som saknar all militär och politisk erfarenhet talade utan antydan till konkretion om ”hemliga planer” och om utrensningar inom det militära toppskiktet. Skulle han bli president finns kanske ändå personer i administrationen som kan dämpa skadeverkningarna av sådan amatörism.
Men när det gäller förmågan att relatera till odemokratiska ledares maktanspråk skulle Trump som president vara svårare att neutralisera. Tydligen är hans inbillade kollegialitet med Putin viktig för honom, annars skulle inte samma typ av uttalanden återkomma gång på gång. De ger den politiske novisen en möjlighet att känna sig viktig.
Mot denne osannolike icke-politiker står en tidigare senator och utrikesminister med utrikespolitiska detaljkunskaper, ett stort och verkligt kontaktnät och en sammanhängande bild av USA:s roll i världen. Man behöver inte älska Hillary Clinton för att hålla tummarna för att hon vinner.
Håkan Holmberg