Debatten tog fart i USA efter de stora protesterna som ägde rum efter mordet på George Floyd förra året. Aktivister rev ner statyer tillägnade sydstatssoldater och ifrågasatte att människor som förespråkade slaveri förevigats på gator och torg. Varför fick deras namn pryda statliga byggnader och ansedda institutioner?
Att föreviga vissa högt ansedda personer genom att sätta deras namn på byggnader och institutioner är inte ovanligt. Ett exempel från Karolinska Institutet (KI) – Astrid Lindgrens barnsjukhus. Ett exempel från Uppsala – Dag Hammarskjöld biblioteket.
Vissa personer har mer komplicerade och problematiska arv än Pippi-böcker och diplomati. Debatten vid KI handlar om de gator, byggnader och föreläsningssalar som är döpta efter Anders och Gustav Retzius – som var forskare och ”skallmätare” på 1800-talet och la grunden för rasbiologin i Sverige.
Den centrala frågan är var gränsen ska dras när vi synar sedan länge döda personer med nutidens ögon. På 1800-talet var skallmätning en accepterad del av den anatomiska forskningen. Idag ser vi den rasforskning Sverige bedrev som ett av de mörkaste kapitlen i vår historia.
Det är också ett kapitel det ogärna talas om, Uppsala är inget undantag. Här trånar Dekanhuset, ibland även kallat Julinskiöldska palatset, ett stenkast från Domkyrkan. Ansvaret för byggnaden ligger hos Statens Fastighetsverk, myndigheten vars uppdrag är att på ett hållbart sätt ta hand om de kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer som staten äger.
Deras hemsida berättar mycket om vilken del av Dekanhusets grund som är äldst, men om vad huset användes till under 1900-talet står nästan ingenting. Inre ombyggnationer genomfördes 1937, ytterligare ombyggnationer gjordes 1983.
Ingenstans på myndighetens hemsida nämner man alltså det faktum att byggnaden på 1920- och 1930-talet hyste Statens Institution för Rasbiologi.
Att ”riva ner varenda skylt”, som vissa av studenterna vid KI förespråkar, vore att låtsas som att institutionen inte spelade den roll som den gjorde. Samtidigt finns det onekligen fog för att kritisera att skyltarna sitter uppe. Det är ingen rättighet att få en byggnad döpt efter sig, det är ett hedersmonument, och vissa personer bör inte hedras. Men att dölja Sveriges mörka kapitel genom att låtsas som att de aldrig skrivits är att göra historian en otjänst. Om detta må vi berätta, som uttrycket lyder.