Tanken framförs i olika varianter efter Nordiska motståndsrörelsens misslyckade manifestation i Göteborg. Ibland föreslås förbud mot organisationerna som sådana, ibland handlar det om att förbjuda demonstrationer och ibland om att kriminalisera stöd i andra former.
De bärande argumenten är två. Det ena är att nazism inte är en åsikt bland andra, utan ett medvetet angrepp på själva rätten att uttrycka åsikter och därmed på mänsklighet och humanism generellt. Det andra är att demokratin har rätt att försvara sig – och att en av förutsättningarna för demokratin är att människor, oavsett bakgrund, kan leva sina liv utan att hotas.
Men organisationsförbud är en metod som lätt kan ge helt andra effekter än de avsedda. Vi kan tycka att vi alla är kapabla att känna igen de grupper som inte borde tillåtas. Men inte desto mindre så kräver ett förbud någon form av rättsligt förfarande som avgör under vilka omständigheter som förbudet ska tillämpas och vilka kriterier som ska gälla.
Risken är stor att de grupper vi vill komma åt då kommer att organisera om sig eller formulera om sina ståndpunkter så att de kan klara den rättsliga granskningen. Vi får då ett läge där ett antal extremistgrupper har domstolsutslag på att de inte är rasistiska.
I Tyskland är det gamla nazistpartiet förbjudet, men det har inte hindrat likartade grupper från att verka och ställa upp i val. De kan hållas tillbaka av demokratiskt sinnade medborgares engagemang, men inte av ett formellt partiförbud.
Är det kanske bättre att förbjuda grupper av detta slag att genomföra demonstrationer? Också här finns det skäl att hejda sig. Det är en sak att polisen måste göra en bedömning av risken för att en viss demonstration medför risker för allmänheten, syftar till att framkalla våld eller att begå brott, till exempel hets mot folkgrupp. Men att formulera ett generellt demonstrationsförbud med utgångspunkt från en organisations åsikter möter samma problem som ett direkt partiförbud skulle göra.
Det betyder inte att allt är tillåtet. Polisen är inte skyldig att bifalla alla ansökningar om demonstrationstillstånd och är i sin fulla rätt att gripa in när den allmänna säkerheten hotas eller vid misstanke om brott – på det sätt som också skedde i Göteborg. När det gäller Nordiska motståndsrörelsen är det också ett faktum att man satt i system att provocera fram konfrontation genom hets och hot mot förbipasserande. Syftet är att skapa skräck och ge intrycket att polisen gett upp och att nazisterna har kontroll över det offentliga rummet.
Det mönstret är känt sedan flera år. Men numera har ännu ett inslag i NMR:s uppträdande blivit bekant. Pressen har vid flera tillfällen berättat att medlemmar i organisationen genomgått militärutbildning i Ryssland, i regi av en extrem nationalistgrupp som kallar sig Partizan. Den 11 november och den 5 januari genomfördes två bombattentat i Göteborgsområdet av personer som genomgått denna utbildning. En tredje bomb hittades den 25 januari, dessbättre odetonerad.
Banden mellan NMR och Partizan är täta och innefattar förutom utbildning också sådant som resor och ekonomiskt understöd. I ett reportage i Svenska Dagbladet i fredags uttrycker en talesman för Partizan också förståelse för terrorsekten IS. De båda förenas, säger Partizanledaren Denis Gariev, av att de motsätter sig demokratiska ”europeiska värderingar”.
Om vi menar att det är legitimt att försöka hejda terroristgruppers rekrytering, utbildning, finansiering eller verksamhet genom skärpt lagstiftning och tätare internationellt samarbete, så är det rimligt att sådana lagar utformas så att de också kan tillämpas på grupper som NMR. Poängen är då inte i första hand NMR:s åsiktsprofil utan dess närhet till öppen terrorism och det hot mot landets säkerhet som militärutbildningen i Ryssland innebär. Demokratin har verkligen rätt att försvara sig.