Regeringen och Vänsterpartiet har kommit överens om att taket i a-kassan ska höjas, från 18 700 kronor i månaden till dryga 25 000.
En höjning ska ske också av den lägsta ersättningsnivån. Båda förslagen väntas finnas med i vårbudgeten som läggs fram i veckan.
Allt talar för att förslagen går igenom riksdagen, inte bara som en konsekvens av hur budgetbehandlingen ska fungera enligt Decemberöverenskommelsen. Minst ett alliansparti, Folkpartiet, och troligen flera väntas välkomna en höjning. Endast Moderaterna är emot.
Samma åsiktsskillnad kom i dagen redan när alliansen bildades.
Det är inget fel på teorin bakom den sänkning som alliansregeringen genomförde. Incitamenten att söka nytt jobb ökar naturligtvis med en lägre ersättning och påverkar också hur många nya jobb som kan komma till. Det framgick också indirekt av effekterna när a-kassan var mycket högre än nu, på 1980-talet.
Men grundprincipen, att a-kassan ska kompensera för inkomstbortfall under en övergångsperiod, är inte felaktig för det. På en flexibel och konkurrensutsatt arbetsmarknad är det viktigt att ett omställningsstöd av detta slag finns. Om a-kassan blir alltför urgröpt så bortfaller denna funktion och ersättningen får alltmer karaktären av en låg så kallad grundtrygghet – som knappast uppfattas som överdrivet trygg av dem som berörs.
Men att förbättra situationen för de arbetslösa är något helt annat än att stimulera tillkomsten av flera jobb. Att höja taket i a-kassan är ingen jobbskapande åtgärd och kan inte heller ersätta en politik som skapar en mer dynamisk arbetsmarknad. Därför hör regeringens väntade förslag – även om det i detta fall är rimligt - hemma under rubriken återställare och inte under rubriken framåtsyftande ny politik.
Risken är dessvärre stor att regeringens arbetsmarknadspolitik får just denna karaktär: ta tillbaka förändringar som alliansen genomförde – men ont om skarpa förslag därutöver.