Ett enkelt råd till politiska partier är att föreslå den politik som är bäst för landet, den som ger den bästa utdelningen i form av jobb välstånd och en rimlig fördelning. Olika delar av förslagen skulle gynna och missgynna olika intressegrupper, men helheten skulle i slutänden gynna alla och då borde förnuftet segra. Så är det också på en rad områden, det kallas utveckling, men så är det inte med det svenska skattesystemet.
Insikten om att Sverige behöver en ny skattereform och ett nytt överskådligt skattesystem har funnits länge bland ekonomer och när LO och akademikerförbundet Saco i våras tog ett gemensamt initiativ borde saken vara klar. Här finns ju två av de stora intresse- och väljargrupper som traditionellt haft olika syn. Men politikerna tvekar. Eller värre, de gör inte den minsta ansats att börja förhandla.
Under politikerveckan Almedalen finns de flesta tunga svenska nationalekonomerna på plats. På seminarium efter seminarium redogör de för den senaste forskningen och upprepar sina ståndpunkter om behovet av en skattereform. Politiker till höger och vänster nickar tankfullt och går sedan därifrån, fast beslutna om att göra precis tvärtom, att krångla till systemet med nya förslag om höjningar, sänkningar eller undantag.
Det finns kanske en uppfattning om att ekonomkåren skulle stå mer på alliansens sida i skattefrågan. Det beror i så fall på fixeringen vid inkomstskatterna i den politiska debatten. Nationalekonomer gillar inte, och kommer aldrig att gilla, högre skatt på arbete. Marginalskatten ska ned och gränsen för att betala statlig skatt upp, anser man.
Men ekonomerna gillas nog inte av allianspolitiker och -väljare när de föreslår återinförd fastighetsskatt, dessutom progressiv sådan med högre skatt på dyrare hus, som Lars Calmfors gjorde på Folkpartiets ekonomiska seminarium i torsdags. Och ingen politiker gillar enhetlig moms. Att gå till val på dubbelt så hög matmoms och fyra gånger så hög moms på böcker och tidningar, betraktas som politiskt självmord.
Ett mönsterland som bygger helt på ekonomisk forskning är förstås inte möjligt, inte heller önskvärt då en demokrati bygger på olika värderingar och en fri debatt snarare än expertstyre. Men forskningen ger nu en mycket bra ingång till förhandlingar om en ny skattereform. Det är bara att börja ge och ta. Marginalskatt mot fastighetsskatt, och så vidare. Bättre att göra arbetet innan läget för landet är prekärt, som det var 1990–1991.
Det finns ett undantag från regeln att ekonomer inte gillar undantag. Rutavdraget har dubbel effekt då det både skapar nya jobb och samtidigt innebär att folk kan arbeta och betala skatt i stället för att arbeta oavlönat hemma. Det vet också regeringen som nu halverar avdraget från årsskiftet.