Detta är i korthet innebörden av den strategi för att stärka romernas rättigheter och ställning i Sverige som alliansregeringen initierade 2012. Den rödgröna regeringen fortsätter satsningen. Det hedrar alla de berörda partierna att de på detta sätt tar romernas rättigheter på allvar.
I går, den 8 april, firades den internationella Romadagen, också kallad romernas nationaldag, runt om i världen. Datum fastställdes vid en kongress i London 1971, men strävan att stärka romernas ställning runt om i världen går givetvis längre tillbaka i tiden.
I torsdags sände SVT första avsnittet av serien De kallar oss tiggare. Den handlar inte om romer generellt – de människor som tigger är i allmänhet från Rumänien men de allra flesta av dessa är romer. Bakgrunden är naturligtvis förhållandena i hemlandet – diskrimineringen i Rumänien är kanske djupare förankrad än någon annan stans i Europa.
Att tigga på gatorna i andra EU-länder är naturligtvis inte ett värdigt liv och inte ett sätt att lösa den grundläggande problematiken kring romernas situation. Men för nödställda människor utan utsikter till andra inkomster framstår ändå tiggeri som den enda möjlighet att klara sig som kortsiktigt står till buds. Det måste ha stått klart för var och en som såg TV-dokumentären att längtan efter en annan försörjning är stark och levande.
Ett antal av de myter som florerar kring romska tiggare testades också mot verkligheten. Den gripande scenen med två kvinnor som tillbringar nätterna på en offentlig toalett i Borås kontrasterar obönhörligt mot föreställningarna om dolda rikedomar, flotta bilar och en maffia som döljer sig bakom låtsad fattigdom.
Det enda som långsiktigt kan förändra dessa människors utsikter i livet är förändringar i hemlandet. Trycket på Rumänien måste upprätthållas under lång tid framåt.
Men diskrimineringen och fördomarna är ett allmäneuropeiskt problem, ett av de största som EU måste ta sig an för att vi ska närma oss målet om samma mänskliga rättigheter och likvärdiga livschanser för alla. Och det är inte bara i sydöstra Europa som politiker kan vinna röster och val på att göra tvärtom, att spela på fördomar och vägra att ta itu med diskrimineringen.
Den vardagliga myndighetsutövningen är en viktig del av den förändring som är nödvändig. Romer utsätts ofta för hatbrott men ytterst få av de anmälda brotten leder till åtal. Nedbrända boplatser för romska EU-migranter är bara en del av problemet. Också bofasta och etablerade romer utsätts för övergrepp, barn trakasseras i skolan, vuxna drabbas på andra sätt.
Att ta hatbrotten på allvar kan vara avgörande för möjligheten att förverkliga 20-årsstrategin för romernas rättigheter.
Håkan Holmberg