I mars ska ryssarna välja president. Valet sker mot bakgrund av en svagt tilltagande aktivitet i ekonomin efter en lång recession, orsakad av lågt oljepris och Västs sanktioner efter Rysslands destabilisering av Ukraina och annektering av Krim.
Den ryska statens inblandning i ekonomin är nu så omfattande och tungrodd – samt ansatt av korruption – att det är svårt att se hur vanliga ryssar ska kunna få det bättre utan genomgripande reformer. Inte minst den militära upprustningen slukar resurser som skulle behövas till satsningar på hälsa, utbildning, infrastruktur och andra eftersatta områden.
Presidentvalet skulle kunna handla om att göra människors vardag bättre. Men det kommer det knappast att göra. Makteliten står fortfarande någorlunda enad bakom Vladimir Putin och då får verkliga vägval stryka på foten för att iscensätta ett ”enat Ryssland” bakom det allt mer bakåtsträvande styret. I början av december deklarerade Putin att han ställer upp till omval. Ingen tvivlar på att hela statsapparaten kommer att användas för att se till att han blir vald.
Ett av de tydligaste exemplen på hur sammanflätad statsmakten är med Putin-regimens egna intressen är förbudet för oppositionspolitikern och anti-korruptionsaktivisten Aleksej Navalnyj att kandidera. Perifera Putinkritiker får ställa upp, liksom ledarna för Kommunistpartiet och de (varken liberala eller demokratiska) Liberaldemokraterna. Inga av dem utgör något hot mot Putin. Men Navalnyj har upprepade gånger avslöjat besvärande korruptionsskandaler där olika högdjur varit inblandade. Han har också lyckats skapa en gräsrotsrörelse i hela Ryssland genom att använda nätets möjligheter och sociala medier.
Nu använder Putin en politiskt motiverad dom mot Navalnyj för att diskvalificera honom, vilket gör det uppenbart att Ryssland saknar oberoende rättsväsende. Navalnyj har svarat med att uppmana till valbojkott.
Det mesta tyder på att inget kan stoppa Putin från att vinna valet 18 mars – på årsdagen av annekteringen av Krim. Men en vinst ska inte ses som en seger för honom och det system han byggt upp under 17 år vid makten. Tvärtom finns det en överhängande risk att Kreml behöver använda utbrett valfusk för att inte valdeltagandet ska bli så lågt – med eller utan bojkott – att regimens legitimitet undergrävs. Men valfusket får inte bli för uppenbart, för då kommer den nedtryckta oppositionen att kunna mobilisera nya protester.
Vinnaren kan alltså komma att framstå som en förlorare. Kanske är det efter valet de verkliga problemen börjar för Putin?
Magnus Krantz
Vik ledarskribent