Vid varje annat tillfälle än just nu skulle ett sådant påstående låta för bra för att vara sant. Om det ändå är sant, så beror det på två faktorer.
Den ena är naturligtvis attentaten i Paris. Den andra är bombattentatet mot det ryska passagerarplanet över Sinai. I går konstaterade det ryska säkerhetsorganet FSB det som de flesta redan insett – det var verkligen fråga om ett attentat.
I båda fallen har IS tagit på sig ansvaret och ingen ifrågasätter att sekten också är ansvarig, direkt eller indirekt genom någon filialorganisation. Ryssland, som tidigare mest engagerat sig i Syrien för att stödja Bashar al-Assads extremt brutala regim, har nu fått anledning att prioritera kampen mot IS ännu högre. Därmed finns, kanske, ett gemensamt intresse från alla aktörer som har intressen i det syriska inbördeskriget att få slut på striderna och därmed också försvaga eller upphäva IS kontroll över stora delar av landet.
Vid G20-ländernas möte i Antalya i Turkiet förde den tidigare isolerade ryske presidenten Vladimir Putin långa samtal med president Obama och andra västliga ledare. Putin fruktar, med all rätt, de konsekvenser för hans egen regim som en IS-attack i Ryssland skulle kunna få. Obama och andra västledare vill beröva IS den operationsbas de hittills haft i Syrien och vill kunna agera i samförstånd med Ryssland.
Att få USA, Frankrike och andra västländer att agera gemensamt med Ryssland är svårt nog. Ännu svårare kan det vara att få det shiamuslimska Iran, som stöder Assad-regimen, och det sunnimuslimska Saudiarabien att dra åt samma håll. Saudiarabien har på olika sätt understött sunnimuslimska rörelser i Syrien, men också saudierna har skäl att oroas av IS.
Om IS inte kan elimineras så måste man räkna med att också Saudiarabien kommer att utsättas för terror eller regelrätta angrepp. Den saudiska kungliga regimen är reaktionär, men inte reaktionär nog för fanatikerna inom IS. Mullornas regim i Iran är i IS ögon avfällingar från den rätta tron och därmed ett legitimt angreppsmål. Men samtidigt är Saudiarabien och Iran varandras motpoler och fiender.
Ändå är det tydligt att IS framfart ändrat spelplanen i Syrien. Men ordet ”övergångslösning”, som John Kerry använder kan betyda många saker. Tänker sig Ryssland och Iran alltjämt att Bashar al-Assad ska finnas kvar i någon funktion?
Men denna regim är rimligen otänkbar i ledningen för det Syrien som någon gång måste återuppstå efter inbördeskriget. Den utgår från en religiös minoritet, alawiterna, och styrde också före inbördeskriget med extrem brutalitet riktad mot den sunnimuslimska majoriteten. Vill man beröva IS dess fotfäste i Syrien så måste Assad på något sätt föras åt sidan.
Håkan Holmberg