När terrorattackerna i Bryssel nu utreds och analyseras så ställs också besvärande frågor om försummelser av Belgiens egna myndigheter. EU eller Nato, som båda har sina högkvarter i Bryssel, har inga polisstyrkor till sitt förfogande utan är beroende av den belgiska polisens kapacitet och förmåga att samverka med andra länders terroristbekämpning.
Irritationen i Frankrike har varit tydlig över den belgiska oförmågan att hitta Salah Abdeslam, som anses ha varit en av hjärnorna bakom attackerna i Paris i november. I fredags greps han i Bryssel. Nu vet vi att det terrornätverk där Abdeslam ingick inte krossades. Flera personer i detta nätverk är av allt att döma fortfarande på fri fot.
Det kan tyckas orättvist att rikta kritik mot Belgien. Alla inser att det är en mycket svår uppgift att identifiera terrorister, kartlägga nätverk och välja rätt tillfälle att ingripa när något förefaller planeras. Men Belgien är ett specialfall. Till skillnad från alla andra länder inom EU har Belgien, liksom huvudstaden Bryssel, en politisk struktur som är som gjord för att skapa glipor som kan utnyttjas av den som vill dölja förberedelser för terrorism.
Belgien har en flagga, en kungafamilj och ett fotbollslag. För några år sedan saknade landet regering i nio månader eftersom partierna blockerade varandra. Det finns ett parlament, men det väljs enligt en ordning som innebär att väljare i landets franskspråkiga respektive flamländska delar bara får rösta på politiker från den egna regionen.
Möjligheten för väljarna att kontrollera de styrande och byta ut dem i samfällda nationella val saknas alltså. Det är en ordning som skapats av landets politiker själva i en missriktad ambition att nå fullständig ”rättvisa” mellan språkgrupperna. Men följden har blivit att Belgien som stat i viktiga avseenden blivit näst intill omöjligt att styra.
Denna uppdelning efter språkgränser går igen i all statlig, regional och kommunal verksamhet. Den gäller följaktligen också för polisen. Att en sådan ordning kan skapa manöver-utrymme för den som har tvivelaktiga syften säger sig självt. Det är knappast en tillfällighet att Bryssel ofta beskrivs som ”Europas terrorhuvudstad”. Men den innebär naturligtvis också att den myndighetsutövning som ändå sker inte får den kraft och auktoritet som ibland är nödvändig.
Till detta ska läggas det lapptäcke av olika nationella lagar och bestämmelser som är gemensamma för hela EU och som naturligtvis kan utnyttjas av terroristgrupper som till exempel kan köpa igenpluggade vapen i ett land och få dem uppborrade i ett annat.
Kampen mot terrorismen måste vara gemensam och samordnad, både inom EU och i vart och ett av medlemsländerna.
Håkan Holmberg