Den som hade förväntat sig hårda ord när statsministerkandidaterna Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) drabbade samman i SVT-studion i söndags kväll blev nog förvånad. Debatten var hovsam och samförståndet påtagligt i en rad frågor. Animerade utfall om restaurangmomsen klingade som de retoriska grepp de var, en överbetoning av de skillnader som ändå måste finnas när Sveriges viktigaste politiska ämbete står på spel.
En del kommentatorer tolkade detta som taktik, en medveten nedtoning till följd av exempelvis Reinfeldts DDR-utspel några dagar tidigare. Nu skulle man minsann debattera sakpolitik, och i högre grad lyfta fram sin egen politik än att bara kritisera motståndaren. Sakpolitik blev det också, och en ganska tråkig debatt präglad av samförstånd. Men skulle det inte kunna vara så enkelt som att de två huvudalternativen i valet, alliansen och socialdemokratin, i själva verket står varandra ganska nära?
Ett sådant påstående får naturligtvis båda sidor att sparka bakut. Sverige håller ju på att gå sönder, har vi fått veta, och då duger det förstås inte att hålla med den som håller i klubban. På samma sätt kan inte heller den som visar ansvar och vårdar arbetslinjen tycka att den ansvarslöse med bidragslinjen är en hyvens figur.
Men alliansen och S ligger mycket nära varandra i synen på centrala frågor som jobb och skatter. Det går inte att hävda att något högre skatt för höginkomsttagare är särskilt skadligt om man själv vill behålla värnskatten. Och skillnaden finns mellan traineejobb och yrkesintroduktion för unga, men är knappast milsvid.
A-kassan och sjukförsäkringen är mer påtagliga skillnader, även om alliansen nog hade höjt a-kassan om inte krisen slagit till 2008. Det kompenseras ändå av samsynen på andra områden, som skolan, försvaret, energin och, trots allt, vinster i välfärden.
Faran för Stefan Löfven är, vilket Reinfeldt som alltid påpekade i söndags, att det han säger inte automatiskt blir regeringspolitik vid ett maktskifte. De tendenser till skatte- och bidragshöjningar som finns i S-politiken, och de finns, kan skruvas upp ytterligare efter rödgröna förhandlingar, samtidigt som samsynen med alliansen hotas på en rad andra av de nämnda områdena. Sannolikheten för att det blir så ökar också med den maktförskjutning (enligt samstämmiga opinionsmätningar) som skett inom det rödgröna blocket sedan den senaste S-regeringen 2006.
Så varför vill då inte S samarbeta med alliansen? Jo, det vill Stefan Löfven alldeles säkert, i alla fall med FP och C, men han har medlemmar och hela distrikt som lutar mer åt Vänsterpartiet. Moderaterna är och förblir huvudmotståndaren för arbetarrörelsen, precis som S för folket på en moderatstämma. De var nog lite kampanjtrötta i söndags bara, Reinfeldt och Löfven, och orkade inte förstärka de små skillnaderna. Nästa gång blir det full attack igen.