Åtminstone inte som vi har vant oss att betrakta drunkningsförlopp när de gestaltas på TV, med människor som skriker högt och gestikulerar vilt. Detta budskap har sjösäkerhetskonsulten Mario Vittone velat nå ut med i ett blogginlägg som har fått stor spridning.
På bloggen berättar Vittone historien om en pensionerad badvakt som räddade livet på en nioårig flicka, bara tre meter från de oaktsamma föräldrarna. Som erfaren livräddare visste mannen hur det ser ut när en person håller på att drunkna, och faran undanröjdes.
Lagom till årets bad- och drunkningssäsong har bloggposten spritts på sociala medier i svensk översättning, som en maning till alla föräldrar att hålla ett vakande öga under barnens badlekar.
Kanske kan lite skrämselhicka vara nödvändig, för alla kan behöva en påminnelse om det personliga ansvaret. Men lyckligtvis är de drunkningstillbud där offren är barn relativt få till antalet; av de dödsoffer som skördades under fjolåret så var endast sju stycken barn eller ungdomar.
Enligt Svenska Livräddningssällskapets statistik drunknade 129 personer år 2013, vilket var den högsta siffran på sju år. Bland de förolyckade var 85 procent män, och medelåldern bland dem var hög. Väl känt är även att alkohol förhöjer risken att råka illa ut på sjön högst avsevärt.
Men om samhället ska kunna nå så nära nollvisionen för drunkning som möjligt, så räcker det inte att predika vikten av nykterhet, försiktighet och flytväst. Det krävs också simkunnighet och simundervisning i unga år.
Runt om i kommunsverige är medvetenheten stor om att det är viktigt att barn får chansen att lära sig simma, och att det offentliga bör svara för den grundstruktur som gör detta möjligt. Trots detta är det inte alltid som politikerna agerar därefter, och ger simfrämjande satsningar företräde i den långsiktiga samhällsplaneringen.
När kommunerna ska fördela sina skattebetalares pengar prioriterar en del att bygga storslagna äventyrsbad, samtidigt som lättillgängliga badhus får förfalla. Andra pumpar gladeligen in mångmiljonbelopp i krisande elitidrottslag, samtidigt som det inte anses finnas pengar nog att erbjuda skolbarnen tillräckligt med simundersivning. Den typen av prioriteringar borde kanske väcka större oro hos landets föräldrar än aldrig så skräckinjagande bloggar om barn och drunkning.
Det finns också kommuner som Uppsala, där en väldimensionerad simskoleverksamhet förvisso finns, men där prislappen är så hög att fattiga föräldrar kan ha svårt att få råd. För om kostnaden för att lära sitt barn simma ligger runt 1 600 kronor så kommer det alltid att finnas föräldrar som måste välja bort simskolan.
Så borde det inte behöva vara. Simkunnigheten får inte bli en klassfråga, där barn till föräldrar med sämre ekonomi får sämre förutsättningar att överleva vid badstranden.