Detta är den öppet uttalade innebörden av den kursförändring som kvartetten Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson, Paula Bieler och Richard Jomshof presenterade i torsdags. Och det är till dessa ospecificerade andra metoder som partistödet och riksdagsarvodena ska användas. Både väljare och övriga partier bör mycket noga reflektera över vad detta innebär.
Partiets riksdagsledamöter ska, hette det vid presskonferensen, i fortsättningen tillbringa så lite tid som möjligt i riksdagen. Ett år efter valet har partiledningen dragit slutsatsen att parlamentariskt arbete är meningslöst – de andra partierna ger inte upp sina värderingar och vägrar kapitulera för SD:s krav på att gränserna ska stängas för invandring i alla former.
Detta är den logiska konsekvensen av den verklighetsbild som är grunden för SD:s hela existens: att Sverige drabbats av en katastrof, en ”systemkollaps”, på grund av invandringen och att vilka metoder som helst är tillåtna för att upphäva sammanbrottets konsekvenser.
Få normala människor lär känna igen sig i den beskrivning av Sverige som ett samhälle som drabbats av ett storskaligt sammanbrott som SD målar upp. Men, som det ibland uttrycks, om en person uppfattar en situation som verklig så blir den verklig i sina konsekvenser. Vanliga partier är inställda både på konflikter och på samverkan i sådana frågor där det finns en värdegemenskap. För Sverigedemokraterna, liksom för andra extremistpartier, handlar politik i stället om en ödesbunden kamp där hela nationens framtid står på spel. Når man ingenstans med demokratiska medel så tar man till andra.
Som så ofta är det belysande att jämföra Sverigedemokraternas syn på politiken och det parlamentariska systemet med den som odlades inom avgrundsvänstern för några decennier sedan. En vanlig tanke var att man visserligen skulle ställa upp i val, men avstå från att gå längre in i det parlamentariska systemet än till själva den valda församlingen – alltså riksdagen.
Riksdag och regering saknade djupare politisk legitimitet eftersom de inte ansågs företräda ”folket”, som alltså var något annat än de verkliga väljarna. Det politiska arbetet skulle bedrivas på andra sätt och kapitalismen med dess parlamentariska ”överbyggnad” till sist störtas av en folklig utomparlamentarisk rörelse. För SD är det i stället det öppna samhället, med dess mångfald av röster, perspektiv och erfarenheter, som ska störtas och ersättas av SD:s endimensionella nya ”folkgemenskap”.
Att detta är SD:s stora ambition och invandringen bara en detalj framgår tydligt av hur partiets företrädare brukar uttala sig om en framtida likriktning av medierna, folkbildningen och kulturlivet i stort. Vilka metoder ska användas nu, när man stiger av riksdagsarbetet?