Limamötet är en station på vägen mot målet i Paris i december 2015. Arbetet med ett nytt internationellt klimatavtal, avsett att träda i kraft 2020, inleddes i Durban 2011. Mellanstationerna, Doha, Warszawa och nu Lima, har tagit små steg framåt. Men de har knappast lockat till ovationer. I Warszawa 2013 lämnade organisationer som WWF och Greenpeace mötet i protest, bland annat för att flera stater i förväg gjort utfästelser som försämrade möjligheterna till en överenskommelse.
Förväntningarna på vad som ska åstadkommas i Lima är måttliga. En fråga som står på agendan är att bestämma vilka lokala åtaganden som ska göras för att begränsa utsläppen av växthusgaser. Viljan hos världens stater att minska de globala utsläppen är stor. Viljan att minska de egna utsläppen är inte alltid lika stor.
När tankesmedjan Fores i veckan arrangerade ett seminarium inför Lima-mötet tog miljöminister Åsa Romson upp just det som en viktig symbolfråga. Satsningar på kollektivtrafik, förnybar energi och återvinning påverkar varje individ i vardagen. Det gör klimatproblemen lättare att förstå för gemene man.
För att nå framgång i Paris om ett år finns det frågor som är ännu viktigare att arbeta med. På olika sätt handlar det om att finansiera de investeringar som behövs för att på både kort och lång sikt minska de globala utsläppen.
En viktig faktor är den gröna klimatfonden där Sverige nyligen förbundit sig att bidra med fyra miljarder kronor under en fyraårsperiod. Det åtagandet gör oss till en nyckelnation eftersom fonden totalt samlat cirka tio miljarder dollar, hittills. Viktigt för Lima-mötet blir att få fler nationer att satsa pengar i fonden men också att hitta riktlinjer för hur dessa pengar ska användas.
Men fler instrument måste utvecklas. De flesta utsläppen sker av privata aktörer som inte alls eller bara delvis påverkas av beslut som kommer att fattas i Paris.
Vi behöver utveckla finansiella instrument som gör det lockande att investera i ny och grön teknik och vi behöver fler ekonomiska styrmedel som leder till att marknaden gör en större del av jobbet. Ofta visar det sig att sådana åtgärder till gagn för klimatet levererar snabbare än man tror.
Att gå vidare utan att ge näringslivet en nyckelroll vore ett stort misstag.
Det finns också en annan aspekt på ekonomin. Det avtal som förhoppningsvis kommer att undertecknas i Paris om ett år är avsett att träda i kraft 2020. Det är då fem år dit. Ju tidigare man kan åstadkomma förändringar, desto billigare kommer det att bli.
Sena åtgärder är alltid dyrast. Vad som görs fram till 2020 kommer att spela stor roll för vad det kostar därefter.