Tidigt på morgonen 7 oktober förra året tog sig terrorister från Hamas in i Israel. Stängslen vid gränsen klipptes upp, revs med bulldozers och i vissa fall användes även glidflyg för att ta sig i över. Därefter följde en fasansfull massaker på civila israeler. Över tusen dödades, varav minst 260 vid än ravefestival, fler än 200 kidnappades och ytterligare ett oräknat antal utsattes för våldtäkt och tortyr.
De bilder, inte sällan stolt filmade av Hamasmännen själva, och de ögonvittnesskildringar som efter ett tag sipprade ut chockade omvärlden. Omfattningen, brutaliteten och hänsynslösheten var svår att ta in.
De över 1000 svenska artister som skrivit under ett upprop som kräver att Israel utesluts från årets Eurovision verkar dock inte komma ihåg vad som hände. Eller så väljer de fullt medvetet att inte låtsas om vad som utlöste det pågående kriget i Gaza. I den text där man kräver att EBU stoppar Israels deltagande, bland annat med hänvisning till hur Ryssland portades 2022, nämns inte massakern på civila israeler med ett ord.
Det är som om den aldrig inträffat.
Det är fascinerande hur viljan att vara god och oförmågan att vara ödmjuk och inse sina egna kunskapsluckor ständigt leder den svenska artisteliten fel.
Den pågående krigföringen är utan tvekan en fasansfull konflikt. Och trots Israels alla försäkringar om att man gör sitt yttersta för att skydda civila, är det tydligt att det är de civila i Gaza som drabbas. Tiotusentals har mist livet och något slut på kriget är svårt att skönja. Det saknas inte heller rapporter om krigsförbrytelser från den israeliska sidan.
Men konflikten uppstod inte i ett vakuum. Rätt eller fel, så är det som nu pågår ett svar på det som skedde 7 oktober. Och stridigheterna pågår mellan två parter, där den ena, Hamas, sannolikt visste att Israels vedergällning skulle bli fruktansvärd.
Ändå är det ständigt Israel som krävs på en vapenvila, på ett stopp av krigshandlingarna och det därav följande stora civila lidandet. Men sällan sägs ett ord om Hamas skuld och ansvar. Trots att kriget skulle kunna ha varit över redan innan det började. Allt som hade krävts hade varit att den extremistiska islamiströrelsen hade överlämnat gisslan och kapitulerat. Men man gjorde det inte då och man gör det fortfarande inte. Trots att man vet vilka konsekvenser det får för den befolkning som man säger sig skydda och företräda.
Men om det skriver inte de ”fina” svenska artisterna. I deras värld är det som att Hamas inte finns. Att markera mot övergrepp och krigsförbrytelser är viktigt, men om man bara ser till ena partens skuld är det föga mer än slött godhetsposerande.