Ledare: Ska skurken verkligen få ersättning?

De senaste åren har vi kunnat läsa om flera uppmärksammade fall, bland annat i UNT (9/11 2020), där staten betalat ut ersättning till människor som häktats under längre tid utan att senare dömas. En vinkel som gärna återkommer är att personerna som får ersättningen ofta har skulder till tidigare brottsoffer. Ersättningen kan dock sällan utmätas, vilket i sin tur ofta betyder uteblivet skadestånd till brottsoffren.

Om man stannar vid det framstår det hela som en flagrant orättvisa. Skurkarna får 100 000-tals kronor i ersättning medan brottsoffren blir utan. Lägg till att schablonbeloppen som betalas ut ofta får skadestånd till brottsoffer att se futtiga ut i jämförelse, så ser den interna logiken obegriplig ut.

Men om man ser till poängerna var för sig framstår de inte alls lika orimligt. Om en oskyldig person häktas under längre tid för ett brott hen inte begått verkar det fullt rimligt att staten också betalar ut ersättning för skadan det inneburit. Det finns också en logik i att staten inte med ens ska kunna hämta hem samma pengar från personen genom en annan myndighet, även om det inte är självklart och en statlig utredning från i somras föreslår vissa undantag från principen.

Vissa fall ställer dock dessa allmänna principer på sin spets, som det uppmärksammade fallet för någon vecka sedan. Där betalade Justitiekanslern (JK) ut ersättning till en person som förvisso hade funnits skyldig till våldtäkten, men vars ålder i efterhand justerades ned och han därigenom hade suttit fängslad för länge. I sådana fall blir principerna något olustiga. 

Även omfattning, 840 000 kronor i det här fallet, kan kännas tveksam. En del av det kommer ned till att ersättningen utgår från en schablon, där klandervärdheten för brottet som personen utpekats för tas med som en aspekt. I det här fallet var dock klandret helt påkallat, han var skyldig till brottet, vilket får lagstiftningen att framstå som trubbig. 

En viss trubbighet kan dock ursäktas med att det faller på rätt sida, motsvarande "hellre fria än fälla". Med Sveriges historia av drakoniska häktningstider är det heller inte konstigt att ersättningen till oskyldiga tagit till lite extra. Den tveksamma sidan är istället ofta hur klena skadestånden till brottsoffer är, och hur ofta de förfaller utan betalning. 

Jämförelsen borde därför främst vara ett exempel på varför brottsoffrens ställning behöver stärkas, och deras upprättelse värderas högre. Rättskipningen har som bekant alltid två sidor.